Omläsning: Brisingr

Som jag skrivit innan plockade jag upp Inheritance för ett litet tag sedan, insåg att jag inte kom ihåg ett dyft av vad som tidigare hänt, och fick med svansen mellan benen gå och låna Brisingr istället, för att fräscha upp mitt Eragon-minne.

Jag tänker inte snacka alltför mycket om handlingen, eftersom att detta är tredje delen i Christopher Paolinis Inheritance-serie. För att fatta mig kort har Eragon och draken Saphira nu fått sin utbildning, och striden mot Galbatorix, den onde kungen, är i full gång. Det är ungefär vad som händer i boken. (Okej, det händer ganska mycket mer, men... i stora drag.)

Jag minns att jag avgudade Eragon. Och jag har för mig att jag gillade Den äldste väldigt mycket också. Vad jag tyckte första gången jag läste Brisingr minns jag inte. Och under andra omläsningen måste jag faktiskt säga att jag börjar tröttna lite. Ja, jag vill fortfarande veta vad som händer, och berättelsen i sig är fortfarande spännande, men det är såååå mycket transportsträckor! Det märks verkligen att det är en ung kille som skrivit detta, för det är bara strid efter strid efter strid, och det känns som att Paolini är rädd att någon ska kritisera honom om han utelämnar något, alltså skriver han allt. Allt som finns omkring beskrivs (utan att det fyller någon funktion), varenda liten handrörelse i varje strid beskrivs (utan att det fyller någon funktion), exempelvis beskriver han två gånger hur Eragon först förflyttar sitt svärd från höger till vänster hand, för att kunna kasta ett spjut. Jag har fattat att han kan det nu. Det räcker att bara säga att han tog ett spjut och kastade det. (Insåg att detta är i Inheritance och inte Brisingr, men kritiken gäller båda böckerna, förmodligen de tidigare också.) Hade Paolini dragit ner på stridsscenerna och varit lite mer sparsam med alla beskrivningar hade böckerna lugnt kunnat bli två tre hundra sidor kortare, vilket hade räckt! Jag är faktiskt väldigt imponerad över att jag har orkat läsa dessa böcker när jag var yngre, för jag var typ 12-13 när jag läste Eragon första gången, och jag hade inte mycket tålamod med sega böcker.

Med allt detta sagt tycker jag ändå om grundhistorien, även om det inte händer lika mycket här som i de tidigare böckerna. Jag saknar också vissa karaktärer... I första boken fanns Brom, i andra Oromis, i Brisingr... Är det mest Eragon och Saphira. Okej, vi får följa Eragons kusin Roran också, men det tycker jag nästan är ganska onödigt. I Den äldste fanns det en bra anledning för att byta perspektiv, här... not so much. Nåja... Jag får väl ändå sätta mig och läsa sista delen nu, så att jag blir klar med serien. (Även om jag mycket hellre vill läsa om Catching Fire och Mockinjay. Jag gjorde den dumma saken att läsa om The Hunger Games. Inte smart. Nu måste jag läsa resten av trilogin...)