Je voudrais que quelqu'un m'attende quelque part

För första gången i mitt liv har jag slutfört en fransk bok! Wohoo! Efter ett år (nästan) har jag läst sista sidan av Anna Gavaldas novellsamling Je voudrais que quelqu'un m'attende quelque part (Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans på svenska. En vacker men irriterande lång titel. Nåja.). Anledningen till att det tagit (nästan) ett år är faktiskt för att jag läst den i samband med skolan - under hela franska steg 5 har vi arbetat med den, med en novell lite då och då. Den stora fördelen med detta är att jag faktiskt har begripit novellerna, då vår lärare har förklarat saker som kan tyckas obegripliga för någon som bara studerat språket i sju år. (Det är hemskt att tänka att jag pluggat franska så länge, och det är först nu jag börjar kunna formulera vettiga meningar i tal utan att behöva fundera en kvart först...).

Nåväl! Nog om mina språkkunskaper (även om jag lär återkomma till dem). Je voudrais är en udda samling berättelser, ur många olika perspektiv, som alla ger en bild av dagens Frankrike - kanske främst Paris, men också utanför. Den första novellen handlar om en chique kvinna som nobbar en kille bara för att han kastade en snabb blick på mobilen istället för på henne, därefter följer berättelser om en veterinär som blir våldtagen och hennes hämnd, om en sönderknarkad popstjärna som kanske kan hitta rätt väg igen tack vare en fotograf, om en man vars tanklöshet och nervositet leder till en fruktansvärd olycka, om en kvinnas graviditet och missfall.
   Berättelserna är inte sammanhängande, de är tvärtom väldigt olika på många sätt, det som binder dem ihop är... att de är så otroligt franska. Det kan vara så att de snarare är väldigt Anna Gavalda-iska, men med min erfarenhet av fransk film känns det som att det skulle kunna vara hela landet som är så. Det känns bara inte som att en svensk författare skulle kunna skriva på det här sättet.
   Vilket sätt, kan man fråga sig. Ja, du... Vissa av novellerna är väldigt strukturerade, men många av dem är väldigt... spontana. Lite som att helt plötsligt har en tanke poppat upp i karaktärens eller Gavaldas huvud, så då hamnar den där, på sidan. Detta är inget dåligt, jag tycker snarare att det ger liv åt berättelsen, men som svensk som läser på franska är det väldigt mycket jag missar, då jag inte kan fransk onomatopoi, slang, typiska "utropsord" osv. Jag känner inte av nyanserna i språket, så jag missar ibland ironin som ofta finns där.
   Sen har jag ju även emot vissa noveller rakt ut. Catgut, den som handlar om veterinären, tycker jag bara är sjuk. Usch. Helt knäpp. Den vill jag inte läsa igen, kan jag lugnt säga. Andra noveller däremot, är riktigt bra. Historien om popstjärnan, Ambre, är riktigt fin, och den sista berättelsen, Clic-clac, har så mycket charm och humor att till och med jag begriper den.

Jag tror definitivt att jag hade gillat Je voudrais mer om jag hade fattat allt, men allt som allt tycker jag ändå att den är ganska trevlig (förutom Catgut), vilket är ett mycket gott betyg när det kommer från mig. Jag brukar inte gilla novellsamlingar, nämligen. I framtiden håller jag mig nog till Gavalda på svenska dock, för annars hade det tagit mig längre än ett år att plöja boken.