Earth hour 2012 & Kakor

Vi har redan kommit fram till på denna bloggen att vi skriver alldeles för lite om kakor, och idag efter som det är Earth Hour om några minuter, tänkte jag ändra på det här.
Så idag inför min Earth Hour, timmen då vi alla i världen släcker ner alla lampor och all elektricitet
 för miljön, bestämde jag mig för att ha färdigbakade kakor. Resultatet blev, kladdkaksmuffins; enkelt, snabbt, men så ofantligt gott.
Här har ni en bild från hur lovande de ser ut inne i ugnen:

Och här har ni än slut resultatet:

Mina kakor, en mysig kopp te och en bok. Helt enkelt ett perfekt koncept för att spendera sin Earth Hour med.

Nej, nu ska jag ta och släcka ner alla lamporna i huset och sätta mig och mysa vid ett stearinljus och äta kakor och läsa min bok.
Ha en bra Earth Hour på er alla!
Min ser i alla fall definitivt lovande ut.
(Ps. Det kommer nog en update bild om exakt hur min Earth Hour såg ut, och om precis hur goda kakorna var, efteråt.)

Omläsning: Brisingr

Som jag skrivit innan plockade jag upp Inheritance för ett litet tag sedan, insåg att jag inte kom ihåg ett dyft av vad som tidigare hänt, och fick med svansen mellan benen gå och låna Brisingr istället, för att fräscha upp mitt Eragon-minne.

Jag tänker inte snacka alltför mycket om handlingen, eftersom att detta är tredje delen i Christopher Paolinis Inheritance-serie. För att fatta mig kort har Eragon och draken Saphira nu fått sin utbildning, och striden mot Galbatorix, den onde kungen, är i full gång. Det är ungefär vad som händer i boken. (Okej, det händer ganska mycket mer, men... i stora drag.)

Jag minns att jag avgudade Eragon. Och jag har för mig att jag gillade Den äldste väldigt mycket också. Vad jag tyckte första gången jag läste Brisingr minns jag inte. Och under andra omläsningen måste jag faktiskt säga att jag börjar tröttna lite. Ja, jag vill fortfarande veta vad som händer, och berättelsen i sig är fortfarande spännande, men det är såååå mycket transportsträckor! Det märks verkligen att det är en ung kille som skrivit detta, för det är bara strid efter strid efter strid, och det känns som att Paolini är rädd att någon ska kritisera honom om han utelämnar något, alltså skriver han allt. Allt som finns omkring beskrivs (utan att det fyller någon funktion), varenda liten handrörelse i varje strid beskrivs (utan att det fyller någon funktion), exempelvis beskriver han två gånger hur Eragon först förflyttar sitt svärd från höger till vänster hand, för att kunna kasta ett spjut. Jag har fattat att han kan det nu. Det räcker att bara säga att han tog ett spjut och kastade det. (Insåg att detta är i Inheritance och inte Brisingr, men kritiken gäller båda böckerna, förmodligen de tidigare också.) Hade Paolini dragit ner på stridsscenerna och varit lite mer sparsam med alla beskrivningar hade böckerna lugnt kunnat bli två tre hundra sidor kortare, vilket hade räckt! Jag är faktiskt väldigt imponerad över att jag har orkat läsa dessa böcker när jag var yngre, för jag var typ 12-13 när jag läste Eragon första gången, och jag hade inte mycket tålamod med sega böcker.

Med allt detta sagt tycker jag ändå om grundhistorien, även om det inte händer lika mycket här som i de tidigare böckerna. Jag saknar också vissa karaktärer... I första boken fanns Brom, i andra Oromis, i Brisingr... Är det mest Eragon och Saphira. Okej, vi får följa Eragons kusin Roran också, men det tycker jag nästan är ganska onödigt. I Den äldste fanns det en bra anledning för att byta perspektiv, här... not so much. Nåja... Jag får väl ändå sätta mig och läsa sista delen nu, så att jag blir klar med serien. (Även om jag mycket hellre vill läsa om Catching Fire och Mockinjay. Jag gjorde den dumma saken att läsa om The Hunger Games. Inte smart. Nu måste jag läsa resten av trilogin...)

Je voudrais que quelqu'un m'attende quelque part

För första gången i mitt liv har jag slutfört en fransk bok! Wohoo! Efter ett år (nästan) har jag läst sista sidan av Anna Gavaldas novellsamling Je voudrais que quelqu'un m'attende quelque part (Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans på svenska. En vacker men irriterande lång titel. Nåja.). Anledningen till att det tagit (nästan) ett år är faktiskt för att jag läst den i samband med skolan - under hela franska steg 5 har vi arbetat med den, med en novell lite då och då. Den stora fördelen med detta är att jag faktiskt har begripit novellerna, då vår lärare har förklarat saker som kan tyckas obegripliga för någon som bara studerat språket i sju år. (Det är hemskt att tänka att jag pluggat franska så länge, och det är först nu jag börjar kunna formulera vettiga meningar i tal utan att behöva fundera en kvart först...).

Nåväl! Nog om mina språkkunskaper (även om jag lär återkomma till dem). Je voudrais är en udda samling berättelser, ur många olika perspektiv, som alla ger en bild av dagens Frankrike - kanske främst Paris, men också utanför. Den första novellen handlar om en chique kvinna som nobbar en kille bara för att han kastade en snabb blick på mobilen istället för på henne, därefter följer berättelser om en veterinär som blir våldtagen och hennes hämnd, om en sönderknarkad popstjärna som kanske kan hitta rätt väg igen tack vare en fotograf, om en man vars tanklöshet och nervositet leder till en fruktansvärd olycka, om en kvinnas graviditet och missfall.
   Berättelserna är inte sammanhängande, de är tvärtom väldigt olika på många sätt, det som binder dem ihop är... att de är så otroligt franska. Det kan vara så att de snarare är väldigt Anna Gavalda-iska, men med min erfarenhet av fransk film känns det som att det skulle kunna vara hela landet som är så. Det känns bara inte som att en svensk författare skulle kunna skriva på det här sättet.
   Vilket sätt, kan man fråga sig. Ja, du... Vissa av novellerna är väldigt strukturerade, men många av dem är väldigt... spontana. Lite som att helt plötsligt har en tanke poppat upp i karaktärens eller Gavaldas huvud, så då hamnar den där, på sidan. Detta är inget dåligt, jag tycker snarare att det ger liv åt berättelsen, men som svensk som läser på franska är det väldigt mycket jag missar, då jag inte kan fransk onomatopoi, slang, typiska "utropsord" osv. Jag känner inte av nyanserna i språket, så jag missar ibland ironin som ofta finns där.
   Sen har jag ju även emot vissa noveller rakt ut. Catgut, den som handlar om veterinären, tycker jag bara är sjuk. Usch. Helt knäpp. Den vill jag inte läsa igen, kan jag lugnt säga. Andra noveller däremot, är riktigt bra. Historien om popstjärnan, Ambre, är riktigt fin, och den sista berättelsen, Clic-clac, har så mycket charm och humor att till och med jag begriper den.

Jag tror definitivt att jag hade gillat Je voudrais mer om jag hade fattat allt, men allt som allt tycker jag ändå att den är ganska trevlig (förutom Catgut), vilket är ett mycket gott betyg när det kommer från mig. Jag brukar inte gilla novellsamlingar, nämligen. I framtiden håller jag mig nog till Gavalda på svenska dock, för annars hade det tagit mig längre än ett år att plöja boken.

The Hunger Games - filmen

Ja, eftersom att man var och såg den igår kväll antar jag att det är dags för en recension av den (åtminstone utomlands) överhypade Hunger Games-filmen. Jag säger utomlands, för vet ni vad? Det var inte fullt i biosalongen. På smygpremiären. I Malmö. Sveriges tredje största stad.
   Jag är besviken på Malmöborna.

Är jag besviken på filmen då? Hmm... Jag vet inte riktigt. Jag gick in med låga förväntningar, samtidigt som jag desperat hoppades att de inte skulle förstöra allt, och samtidigt som alla trailers trots allt hade fått mig att få gåshud. Så jag har lite svårt att säga mitt helhetsbetyg. Jag kan däremot säga vad som var bra, vad som inte var det, och vad som var fruktansvärt.

Varning för spoilers nu - har ni inte läst böckerna, GÅ OCH GÖR DET.


Vi börjar med de bra sakerna.
   Först och främst har vi Jennifer Lawrence i huvudrollen som Katniss. Nej, hon var inte så perfekt som jag hade hoppats (tycker faktiskt att hon var mer Katniss-ig när hon spelade Ree i Winter's Bone, vilket betyder att hon är fullt kapabel till det, och jag skyller på regissören), men hon var inte heller dålig. Hon var bra, lite lagom stel och obekväm, men ändå vänlig och fantastisk deep down.
   Flera andra skådespelare gjorde riktigt bra insatser, exempelvis Elizabeth Banks som Effie, Lenny Kravitz som Cinna (även om jag inte alls hade tänkt mig honom så), Amandla Steinberg som Rue, ja till och med Liam Hemsworth var okej i rollen som Gale. (Jag kommer till Peeta lite längre ner.) Bäst av allt dock, och detta gjorde fan ta mig hela filmen, var Stanley effing Tucci som Caesar Flickerman.
   Jag. Älskar. Den killen. Hans leenden. Hans awesomeness. Hans, hans, hans.... hela han!!! Herre Gud, han var höjdpunkten med hela filmen. (Kolla på bilden bara. Bäst.)

Vad annars var bra då? Tja, hela the Capitol var ganska episkt (vill såååå gärna vara statist där!!!), häftigt gjort för en film som annars tycks ha sparat in rejält på budgeten. Haymitch hade sina stunder (men var på det hela taget inte tillräckligt packad). Det fanns definitivt spänning lite då och då, men inte i närheten av boken. För let's face it, böckerna kommer alltid var oändligt mycket bättre. Det finns alldeles för mycket som tynger ner och gör filmen bara... medelmåttlig. Till exempel Peeta.
   Peeta är en viktigt roll. Och jag tror inte att Josh Hutcherson är en dålig skådespelare. Men han passar. Inte. Som Peeta. Herregud. När jag såg honom första gången på duken brast jag ut i skratt. Jag kunde inte sluta garva åt honom, han såg så.... löjlig ut. Inte alls Peeta. (Jag ber om ursäkt till folk i närheten av mig i salongen - jag vet att jag säkert förstörde era swoon-moments. Vid flera tillfällen. Sorry.) Och även om han kunde vara okej ibland, funkade han och Lawrence inte alls. Det blev bara jättekonstigt. Värst av allt var grottscenen. Kemi mellan dem? Eh, nej. Lika inerta som glas. (Way to ruin an epic scene...)
   Något annat som var fruktansvärt frustrerande var kameran. Den kunde inte sluta röra på sig. Vem kom på idén om handhållen kamera? Jag kan förstå det i vissa scener, typ när de drar iväg Katniss från Prim och i actionscener, men när hon typ går sakta genom skogen, eller i allmänt normala scener, varför ska kameran skaka som om personen som höll den konstant skuttade?? Man fick ju huvudvärk fem minuter in i filmen!
   Sen kan jag gnälla om detaljer i en evighet, typ Katniss och Peetas dräkter (de som ska brinna), som såg urlöjliga ut (enda gången hon var the girl on fire var när spelskaparna försökte bränna upp henne), de mesiga hallucinationerna efter tracker jacker-sticken (de var ju inte äckliga alls, vad hände med tjejens desintegrerande hand va?), mängden blod och våld generellt (jag förstår att de inte vill ha för mycket, för då blir åldersgränsen så hög, men det här var ju i mesigaste laget), GROTTSCENEN (jag kommer vara pissed på den ett tag), och lite i allmänhet av hur lite de förklarade saker (avoxes, Foxface, hur Katniss spelar kär för att få sponsorer, etc.).
   Ja, jag kan hålla på ett tag, men trots det är jag inte så missnöjd. Den var trots allt spännande (bevis på detta är mina nagelband som är helt sönderrivna), den var fin ibland, och ja... Inte en katastrof. Men jag hoppas de får en bättre budget till nästa film. (Och jag hoppas att Caesat Flickerman och Effie kommer vara med mycket mer. Och att de väljer en riktigt bra skådespelare till Finnick.)

De som inte hade läst böckerna sa dessutom att de tyckte den var förvånansvärt bra, och att de inte hade några problem med att hänga med i vad som hände. Så kanske är det bara att man som bokläsare får fnatt när de inte gör saker som man tänkt sig. Samlat betyg: helt okej.

Love is the higher law

Josefin är väldigt dålig på att blogga ibland. Josefin är väldigt medveten om det. Men att hinna med allt man måste göra när man går trean på gymnasiet, med projektarbete och allt annat, är det väldigt svårt att ha tid över till annat. Som att blogga. Nu är det dock så att jag fortsatt att läsa och har en massa böcker att blogga om som kommer komma inom den närmaste framtiden, lite oftare än en månad emellan varje inlägg dock. Lovar. 

Love is the higher law är skriven av David Levithan.  Jag har förut läst ganska manga böcker av David Levithan, men då har det mest varit böcker som han skrivit tillsammans med andra författare, såsom Rachel Cohn och John Green. De flesta böcker som jag läst av honom har varit väldigt liknande varandra och en speciell genre och ganska förutsägbara. Love is the higher law är annorlunda. Väldigt mycket annorlunda. Det är en bok som fastnar i dig på ett helt annat sätt.

Det är en bok som handlar om 11 september-attackerna, men ändå inte. Den handlar om Claire, Jasper och Peter, om deras liv och hur det förändrades av just vad som skedde 11 september 2001. Det handlar om hur det var innan, under och efter händelsen som har format större delen av 2000-talet, allt sett ur perspektivet av tre ungdomar. Men samtidigt så handlar Love Is the higher law om så mycket mer; den handlar om livet, att leva och att fortsätta leva trots att ens världsbild drastiskt förändras på väldigt kort tid.

Det blir otroligt otydligt och flummigt hur jag än försöker att förklara denna bok. Den är på något sätt så mycket mer än en 11 september-bok, men samtidigt inte. För det var faktiskt inte mer än vad Levithan beskriver det att vara. Det känns som om hur jag än förklarar Love is the higher law så ger jag inte den en rättvis beskrivning, det är en bok som man måste uppleva och känna själv för att kunna förstå den.

Levithan använder ett fantastiskt språk som jag tidigare sett små skymtar av från de böcker jag tidigare läst av honom, de har också varit de bitarna som jag har älskat mest. När Levithan har använt ett språk som är så otroligt kraftfullt och tänkvärt och helt enkelt bara fint, som gör att man faller lite för honom och hans karaktärer. Love is the higher law är full av detta, vilket är en av de största anledningarna till att jag tycker om den så mycket.

Det var helt enkelt en bok som påverkade mig väldigt mycket och som jag verkligen tyckte otroligt mycket om. Love is the higher law är definitivt min favoritbok bland alla böcker jag hittills läst av David Levithan. 

Ett ursäktande inlägg

Ja, vi är ibland väldigt dåliga på att skriva saker här... Främst beror det på att jag helt enkelt inte har läst något, och då vet jag inte riktigt vad jag ska säga - så här kommer lite random rants.

Först och främst - den största anledningen till att jag inte kommer någon vart med min läsning är för att jag gör för mycket på en gång. För det första läser jag, enligt min Goodreads, 6 böcker samtidigt. Det är mer eller mindre sant. Fyra av dessa böcker läser jag aktivt, två av dem inte så aktivt. De två sistnämnda är böcker till franskan - dels Anna Gavaldas novellsamling Je voudrais que quelqu'un m'attende quelque part, som vi arbetar med en novell åt gången, därav den långsamma läsningen, samt Marc Levys Et si c'était vrai..., som jag ska ha läst ut till om några veckor, och som jag knappt börjat på. Dessa räknas inte riktigt. Värre är de andra fyra böckerna.
   Till att börja med har vi Brisingr, tredje delen i Paolinis Arvtagaren-serie (mer känd som Eragon.). Som jag innan skrivit skulle jag egentligen börja läsa Inheritance, den fjärde delen, men jag kom inte ihåg något av trean så jag fick läsa om den. Båda ska tillbaka till biblan om typ två veckor. Jag kommer aldrig hinna.
   Samtidigt fick jag för mig att börja läsa Herman Lindqvists Madame de Pompadour, som jag alltså lånat av en kompis, som lite sidan av-läsning. Sedan råkade vi ha Rika flickor, en novellsamling av Silke Scheuermann hemma, så jag började läsa lite i den också. Och när jag nu redan var stressad över allt detta, vad meddelar inte vår engelsklärare oss då? Jo, så klart ska vi läsa en bok! Oscar Wildes The Picture of Dorian Gray, som jag gärna vill läsa, men kaaanske inte just nu...

Samtidigt som allt detta pågår fortsätter jag mitt spelande av Zelda-spelen. Jag blev klar med The Wind Waker för ett litet tag sedan, och nu håller jag på med The Twilight Princess, och sedan ämnar jag spela om Skyward Sword igen, och verkligen rensa spelet den här gången.

Lägg till ett ton med skolarbete till detta, och framför allt projektarbetet, och ni ganska börjar förstå att jag är lite stressad...

Jag har helt enkelt för mycket att göra.

End of rant.

(Eller inte. En sak till. Jag har bokat biljetter till Hunger Games idag!!!! Taggaaaaaa!!!!)