The Perks of Being A Wallflower - Kims recension

"Så himla bra bok!", "Det finns så många bra citat från den!", "Har du fortfarande inte läst den? Du måste läsa den! Och se filmen!"

Alla pratar om och älskar sönder Stephen Chboskys The Perks of Being A Wallflower, alla mina vänner har gett den fyror och femmor på Goodreads, och min syster, som lånade ut den till mig, hann ta tillbaka den innan jag hann börja läsa, för hon ville läsa om den igen. För typ femte gången. Höga förväntningar? Mmm.

The Perks of Being A Wallflower är en underlig bok, skriven ur en femtonårig killes perspektiv. Charlie, som han kallar sig själv men inte heter, berättar sin historia i form av brev till en fullkomligt okänd och irrelevant person. Det blir snarare som en dagbok, där Charlie berättar om hur det är att börja high school, om hans favoritböcker, och så småningom börjar han prata om sina nyfunna vänner Patrick och Sam (en tjej), som går sista året men som ändå umgås med honom, och om deras gäng, och om deras eskapader, och om den veckoliga The Rocky Horror Picture Show, som de alla kan utantill och spelar upp med kostymer och allt framför bioduken. Men allt är inte bra hela tiden; Charlie är en person som inte tar för sig, inte deltar, utan mest står bredvid och iakttar. Det leder till att han har många tankar om väldigt mycket, men aldrig agerar ut någonting, vilket ibland kan leda till lite jobbiga situationer. Som när en tjej man egentligen inte tycker om så jättemycket vill gå på en dejt med en. Och efter det vill bli tillsammans. När man egentligen tycker om någon annan.

Charlie är en väldigt underlig person. På framsidan av boken står det, från en recension i USA Today, att den skulle vara i samma stil som The Catcher in the Rye, vilket jag verkligen inte håller med om (för den hatade jag (hur kan man gilla Holden Caulfield????), och den här boken tyckte jag ändå om, hyfsat). Jag blir istället påmind om The Curious Incident with the Dog in the Nighttime. Charlie är knappast autistisk, men han är väldigt.... passiv. Som sagt, han mest observerar vad andra gör, och gör väldigt sällan något på eget initiativ. Ett tydligt exempel är den ovan nämnda dejten, som han är väldigt nervös över. Han vet överhuvudtaget inte vad han ska göra, och frågar därför Sam dagen innan hur han ska bete sig. Hon ger honom konkreta tips på saker han bör säga, och dejten går bra ända tills något händer som Sam inte hade förberett honom på. Då blir han helt oförmögen att själv ta initiativ.

Som den underliga person han är blir hela boken lite speciell, då man bara får följa Charlies tankar. Den var lätt att läsa, tog aldrig emot att sätta/lägga sig ner med, men ändå kände jag inte riktigt att jag gillade den. Större delen av den slank ner utan att jag kände att den påverkade mig. Först efter andra halvan började jag uppskatta den något, det fanns några fina scener (min favorit är en då han och hans syster har en fin stund då de äntligen kommer överens och hjälps åt), men på det hela taget kände jag mest "meh". Inte en dålig bok, men jag har läst bättre, och jag håller inte alls med om att det skulle vara det mest fantastiska jag läst. Vad vet jag, kanske var jag bara på fel humör?


(Jag har fortfarande planer på att se filmen dock, och när jag har sett den kanske jag kommer med ytterligare ett litet inlägg. Jag ska försöka bättra mig, jag lovar! Snart är det lov!)

The Secret History

The Secret History av Donna Tartt har länge stått på min att läsa-lista, efter att min mamma sagt att jag måste läsa den. I bokhyllan har den också fått stå ett tag, men tillslut tog jag fram den och började läsa.

Boken börjar abrupt med att man får bevittna ett mord. Ett gäng ungdomar från Hampden College knuffar ut en av sina vänner över en klippkant, och man tänker "What just happened?". Därefter slängs vi tillbaka ett år eller så i tiden, till hur allt började, hur California-killen Richard Papen hamnade på ett college i östra USA, och hur han kom i kontakt med den udda men spännande gruppen av classics-studenter, ett fåtal utvalda av den underliga läraren i ämnena. Richard blir en del av deras cirkel, men under hela sin första termin känner han att det är något han missar. Och snart går det upp för honom att allt kanske inte är så stabilt som det verkar.

Egentligen skriver Donna Tartt ganska långsamt, för boken är utdragen på hela 600 sidor, men upplägget och stilen är sådan att man inte kan hjälpa att dras in i berättelsen och får svårt att läsa något annat. Man kastas ju in i berättelsen väldigt plötsligt, och visst kan det kännas lite frustrerande att man sedan måste uthärda en tämligen seg del där Richard berättar om sitt liv, men även om det är något drygt är det förvånansvärt intressant, och framför allt vet man att något kommer att hända, och är väldigt motiverad till att fortsätta läsa. Det är i början väldigt svårt att förstå hur gruppen kan ta livet av sin vän, och detta driver hela tiden en till att plocka upp boken.

En rolig sak med boken är att våra karaktärer läser classics, det vill säga gammalgrekiska, latin och liknande. Man får hela tiden hänvisningar till gamla verk från antiken, och någon gång i början har deras lärare en lång utläggning om något som jag inte ens kommer ihåg, men som ändå var otroligt fascinerande. Av det lilla smakprovet kan man förstå att studenternas värld nästan förvandlas till ett klassiskt verk, och mycket riktigt är det bästa sättet att beskriva denna berättelse som en tragedi från antika Grekland eller möjligen Shakespears tid. Alla ingredienserna finns med, missförstånd, avundsjuka, galenskap och död. Inte riktigt lika illa som Hamlet, där ungefär alla större karaktärer utom en dör, men det är ändå åt det hållet.

Ytterligare en sak jag gillade, var språket. De må vara amerikaner, men de pratade som britter, på ett underbart, välutvecklat och nästan snofsigt sätt. Jag vet inte om det kan kallas trovärdigt, men det var ganska fantastiskt att läsa.

Det är lite svårt att sätta fingret på vad den här boken är egentligen. En tragedi, ja, men också ett mordmysterium, och en berättelse om att höra till en grupp, och att växa upp, till viss del. Jag vet inte heller helt vad jag tycker om den, men det är onekligen intressant, och lämnade ett väldigt stort tomrum efter sig. Hur stor boknörd jag än är har jag ändå svårt att ta upp en bok och börja läsa den ibland, även om jag gillar den, men det hände inte riktigt med den här, trots sitt låga tempo. Så det slutgiltiga omdömet får nog ändå bli att den var rätt bra, att den lämnade ett märke efter sig, och definitivt att man bör läsa den av den enkla anledningen att den är fascinerande.

En förklaring

För att klargöra: anledningen till att jag och Josefin i princip har upphört att blogga är de följande...

Josefin har åkt iväg till Tjeckien för att vara där i knappt ett år, och har allmänt fullt upp med allt vad det innebär.

Jag har börjat på universitetet här i Sverige, och har helt enkelt ingen tid. Innan hade jag ca 25 min på mig varje dag på bussen att läsa, men nu har jag flyttat till Lund, och då har jag inte ens bussresan kvar. Så ja. Jag skriver ingenting dels för att jag inte hinner skriva, men också för att jag inte hinner läsa... Den sorgliga sanningen. Kanske så småningom dock!

Bokmässan & hur det känns att inte vara där

Så som de flesta av er nog vet om så är pågår för tillfället bokmässan i Göteborg.
De senaste två åren har jag varit där och älskat varenda sekund av det. Det har till och med varit OK att ha behövt gå upp extremt tidigt på morgonen för att hinna med så mycket som möjligt. Och jag har också på något sätt lyckats överleva den hemska bilresan upp, för jag vet att det som väntar mig där är värt det.
I år dock har det inte blivit någon bokmässa för min del och kommer inte bli så heller. För i år är förstå gången på tre år som jag verkligen inte kan, ett avstånd på 1200 kilometer är helt enkelt för långt och alldeles för kostsamt. Men det känns underligt att inte vara där omgiven av böcker, seminarier och massa helt underbara saker som kretsar kring böcker. Det har blivit en sak jag, varje år, har sett fram emot ska komma så att jag kan få åka iväg och vara en extrem boknörd under några dagars tid. Nu känns det lite... tomt.
I år blev det inget boknördande. Sverige är för långt bort.
Jag får väl helt enkelt se till att hitta någon bokmässa eller liknande i Tjeckien som jag kan åka på istället och boknörda mig lite.
Hoppas alla ni som var där faktiskt hade det så fantastiskt underbart som jag haft där förut.

(Och, ja, det här med att lova saker igen. Jag har inte lyckats så bra med att blogga på sista tiden. Men jag ska försöka hinna klämma in det någon gång nu så jag kan få upp inlägg om min sommarläsning. Jag vet att det är lite sent. Men det är sånt som händer när man flyttar till ett nytt land och allt vad det innebär.)

One Day

Ytterligare en bok från min "Att läsa 2012"-lista har nu blivit avbockad! David Nicholls One Day har hunnit bli läst av såväl Josefin som min mamma som min vän Lina innan jag hann ta tag i den, men nu så!

One Day handlar om Dexter Morgan och Emma Morley, två unga människor som första gången vi träffar dem precis har avslutat sina studier på universitet och ska ta ett kliv ut i världen. Det är den 15 juli 1988, de har precis träffat varandra, och nu ska de skiljas åt igen. Varje år den 15 juli får vi en ny glimt in i deras liv, var de befinner sig, vad de gör, och små hintar om vad som hänt sedan vi såg dem senast.


One Day är onekligen en speciell roman, just eftersom att vi bara får veta vad som händer på just den 15 juli varje år. De resterande 364 dagarna däremellan kan vi bara gissa vad som har skett, vad som har sagts. Ibland får vi veta, ibland lämnas det åt fantasin. På ett effektivt sätt får vi följa hur två väldigt olika människor växer upp från framtidspositiva ungdomar till medelålders människor som inser vad som är viktigt i livet. Det går fort framåt, men ändå känns det naturligt att se deras utveckling, och man sitter hela tiden och hoppas att de ska inse vad de egentligen behöver, vad som egentligen är viktigt. Som den nittonåring jag är kunde jag identifiera mig med de unga Em och Dex mycket bättre än de äldre, och därför ser jag fram emot att om många år läsa om One Day. Det känns som en bok som verkligen lämpar sig att läsa både som ung och som lite äldre, eftersom att man då kommer se på det på helt olika sätt. Det är i alla fall vad jag tror, men vad vet jag?

One Day var verkligen en fin bok, en sådan som kan göra en frustrerad ibland men som ändå i grund och botten handlar om något vackert. Den kan definitivt rekommenderas till de flesta!


Spoilervarning de kommande två styckena!! (Måste bara få skriva av mig lite...)
Jag tyckte kapitlet där Em och Dex var ute och öluffade var så himla fint! Jag vill bara läsa om det om och om igen. Efter att ha haft sina problem har de där chansen att rätta till allt, att hitta varandra, att få bättre liv än de sedan tillslut får... Framför allt Dex, som sedan blir helt ruinerad. Åååh, medan man läser känner man verkligen hur det inte kan hålla, men man vill ju så gärna! Jag håller fast i den drömmen...

Vidare vill jag gärna flika in lite om slutet av boken också... Man kände ju hela tiden på sig, från det att Dex och Em hittat varandra igen, att det knappast kunde hålla. Inte så att de skulle göra slut eller börja bråka, men det var rätt uppenbart att något skulle hände som skulle hindra dem, typ att någon skulle dö. Och vad hände? Klart hon dog. (Dex fick iaf inte cancer, det hade varit lite too much faktiskt...) Jag började inte gråta, det kan jag inte påstå, men även om jag förutsåg slutet kände jag en stor tomhet när jag vänt sista sidan, och mina tankar gick i banorna "Men, men, men... Hallå? Inte okej! Man kan inte göra så här! Man kan inte avsluta en bok så här!!!" Slut på spoiler!

Annie on my mind

År 1982 gav Nancy Gardens bok Annie on my mind ut. Den blev då en revolutionär bok och räknas idag som en av de första ungdomsböcker (eller YA-lit) som porträtterade gay-karaktärer på ett positivt sätt. Något som i 1982 inte riktigt hade skett förut i ungdomslitteratur.

Annie on my mind handlar om Liza och Annie. Liza är sjutton år gammal och går på den prestige fyllda privata skolan Foster i Brooklyn Heights. Liza vill bli arkitekt och älskar därför att gå på museer och titta på såväl gammal som ny arkitektur. En dag då hon besöker ett av sina favoritmuseum, träffar hon Annie. Annie är vacker och spännande och har en magisk sångröst. Annie och Liza blir snabbt vänner och spenderar nästan all sin tid med varandra. Men vad händer när deras förhållande utvecklas till något mer än bara vänner?

Annie on my mind är en väldigt söt bok, som fick mig att skratta, gråta och till viss del avsky mäniskor och deras mentaliteter.

Men ytterst är ändå Annie on my mind en riktigt fin bok. Jag kan inte komma på något bättre ord för att beskriva den. Den förskönar inte verkligeten och är stundtals riktigt hemsk men på något sätt förblir den ändå en riktigt fin bok (och inte fin som till utseende fin, utan fin).

Det som slog mig när jag läste boken är att den är satt ca 30 år tillbaka i tiden, och att HBTQ-frågor och homosexualitet inte var något accepterat eller debatterat på samma sätt som det är idag. Men det som ändå chockar mig är att mentaliteten och inställningen hos vissa människor i boken, gällande homosexualitet, är fortfarande desamma, eller liknande som många fortfarande använder idag. Det chockade mig att så lite har hänt gällande mentaliteten hos vissa mäniskor på över ungefär 30 år.

Självklart vet jag fortfarande att väldigt mycket har hänt gällande HBTQ-frågor de senaste 30 åren, men det skrämmer mig ändå att folk är fast i samma gamla konservativa och hatiska mentalitet.

Men tillbaka till Annie on my mind. Det är verkligen en riktigt bra och verkligen fin bok. Det är nog det bästa sättet som jag kan beskriva den på. 

Chaos Walking trilogy #3 – Monsters of Men

Så nu är det dags för den tredje och sista delen i Chaos Walking Trilogy, som jag nu under den senaste tiden har recenserat. Den tredje boken i trilogin är Monsters of Men.

Monsters and Men fortsätter, precis som The Ask and the Answer, direkt på händelserna som skedde i slutet av den tidigare boken (i detta fallet direkt efter slutet av The Ask and the Answer).

(Och ännu en spoiler alert, för att läsa detta borde ni ha läst de två tidigare böckerna i trilogin. Annars får ni helt enkelt skylla er själva.)

Så handlingen fortsätter alltså med att Todd och Viola finner sig mitt i ett stort krig. Inte enbart mellan två arméer, utan tre. Todd mitt bland the Mayors män på väg att möta en hel armé med Spackle, och Viola med The Answer på väg att attackera the Mayors armé bakifrån. De är fast mellan ett krig som antingen kommer föra dem närmre varandra, eller längre ifrån varandra än vad de någonsin förut varit. Ett krig utspelar sig, som inte bara avgör ödet för hela New World, utan även för Todd och Violas framtid.

Monsters of Men var en perfekt avslutning på en otroligt bra boktrilogi. (Visst gör Patrick Ness, ännu en Stephenie Meyer, men på något sätt kan jag till och med förlåta honom för det ännu en gång.)

Patrick Ness är verkligen en av de författare som på något sätt lyckas slänga in en läsare i en värld, som gör läsaren helt avskärmad från verkligheten. När jag läste Chaos Walking Trilogy (vilket jag erkänner var ett tag sedan, typ början av sommaren, men eftersom jag var så dålig på att blogga innan, så var jag ju tvungen att blogga ikapp. Och nu efter sommaren har jag ännu fler böcker att skriva om!), så var jag helt fast i världen som Ness hade byggt upp och gick runt och tänkte på vilken bok jag än höll på att läsa vid det tillfället, så fort jag inte läste den.

Helt enkelt en fantastisk trilogi som borde läsas, mest för att Ness är en sådan fantastisk författare. 

(Och ja, jag ska börja blogga mer, men jag har en bra ursäkt. Jag freaking flyttade till ett annat land! Då är man ursäktad att inte ha varit alltför aktiv på bloggen. Men jag ska försöka att inom den närmsta månaden få upp de flesta inlägg om böcker jag läste under sommaren.)