Insurgent

Med kniven mot strupen efter mitt förra inlägg då jag lovade en massa saker, så är jag alltså här igen och bloggar. (plus hotet av de förslag på böcker som Kim tyckte jag skulle läsa som straff, böcker som 50 Shades of Grey (hela serien! Alla tre böckerna! *Oh! My eyes! My eyes!*) eller någon riktig girly, promish bok, som jag skulle spytt på *shudders at  the thought of such horrors*)

I alla fall, för inte allt för längesedan skrev jag ett inlägg om boken Divergent av Veronica Roth, en riktigt fantastisk dystopisk roman som jag definitivt gillade. I det där inlägget klagade jag också över att bibliotekskön till uppföljaren, Insurgent,  var ofantligt lång, med tanke på att de bara hade ett exemplar och sex personer framför mig i kön, så med de måtten skulle jag inte fått nävarna i Insurgent förrän tidigast i mitten av hösten. Det fanns dock ett stort problem med detta, eftersom jag i september åker iväg på ett volontärarbete i Tjeckien på ett år. Ni ser alltså problemet.

Men eftersom jag har en underbar mamma som gav mig en e-bokläsare (tänkte inte nämna vilken just nu, för jag tänkte skriva en längre recensions liknande sak om den vid ett senare tillfälle), i studentpresent så hittade jag en snabb och enkel lösning och äntligen fick jag sätta tänderna i Insurgent.

Många tycker att fortsättningar på böcker, alltså andra boken i en trilogi, eller tvåan i en serie, oftast inte är lika bra som den första, och vid många tillfällen är jag benägna att hålla med dem, men med Insurgent kan jag faktiskt inte göra det. Jag tycker Veronica Roth har hållit standarden med de förutsättningar och löften som Divergent gav den.  

(och, ja, jag kommer nog inte spoila alltför stora saker i denna recension, men jag förutsätter halvt att man har läst Divergent. Så efter denna punkten fortsätter ni läsa på egen risk. Ni har nu blivit varnade.)

Insurgent tar alltså av direkt efter där Divergent slutade, då Tobais och Tris sitter på ett tåg ut från staden efter att ha, på ett sätt besegrat Erudite. De har lämnat efter sig en splittrad värld fylld med kaos, då en hel faction inte längre existerar och en annan är helt söndersplittrad. Men allt är inte fredfullt och spänningarna och våldet mellan de olika factions är definitivt inte slut, om något så har det enbart blivit värre sedan Tris och Tobias besegrade Erudite. Det rustas för krig och sidor måste väljas och beslut måste tas, men alla val är följda av konsekvenser, konsekvenser som kanske blir för stora för Tris att hantera och besluten för många att tas.

I Insurgent får Tris bland annat besöka väldigt många av de andra Factions och man får en inblick i hur livet är inte bara i Abnegation (som Tris tillhörde från början), och Dauntless (som Tris valde som Faction) utan även de andra olika Factions. Jag personligen gillar att man får veta mer om världen och hur de andra Factions fungerar utan att det beskrivs på ett tråkigt och långdragit sätt, utan att man får se det genom att Tris själv upplever det.

Boken är 500 sidor lång (vilket var ungefär vad Divergent var också) men Insurgent är ändå en bok som man, om man är som jag, slukar inom några få dagar. Den känns inte långdragen eller långtråkig, utan det händer saker hela tiden och de små pauser man får emellan stora händelser känns på något sätt väldigt välplacerade och bra, för de får läsaren att hämta andan och hinna reflektera och börja spåna lite på vad som kan tänkas hända näst innan smällen av nästa stora sak kommer.

Jag gillade verkligen Insurgent den är verkligen en riktigt bra fortsättning på Divergent, och även om den kanske inte är exakt lika fantastisk, så håller den ändå måttet och är en riktigt bra fortsättning på Divergent-trilogin. Insurgent och Divergent är, enligt mig, några av de få dystopiska böcker som kommit ut på sista tiden som faktiskt har en bra storyline och är skrivna väldigt bra. De är helt enkelt väldigt bra böcker.

Den tredje och sista boken är förväntad att komma ut någon gång under 2013, titeln eller omslaget har ännu inte släppts.