Ja, jag har inte dött, fast att man mycket väl
kan tro det. Jag har inte heller trillat ner i ett svart hål och nu helt
plötsligt lyckats hitta min väg tillbaka. Nej, jag har bara varit otroligt upptagen
med, som ni nog alla kan gissa vid det här laget, skolan, skolan och lite mer
skola. Inte nog med att man i trean har projektarbete och tusentals uppsatser,
nej, jag är även så intelligent att jag väljer att åka till MUN (Model United Nations,
vet ni inte vad det är, googla det, och sen åk på ett, det är skitkul), plus
att man ska hinna med och ta körkort någon gång också.
Så, nu efter att ni har fått en väldigt
utförlig förklaring till varför jag har varit lite borta härifrån ett tag, så
kan vi börja med den riktiga anledningen till att jag började skriva detta
inlägg. För ett tag sedan läste jag ut Lauren Olivers bok Delirium. Jag har
tidigare läst hennes Before I fall, och tyckte väl väldigt mycket om den, trots
att jag samtidigt störde mig något fruktansvärt på den.
Delirium handlar i alla fall om Lena. Lena är
nästan 18 år och lever i ett samhälle där kärlek inte bara är förbjudet utan
även olagligt och ses som en sjukdom som måste botas. Lena lever ett ganska
vanligt liv, hon har en bästa kompis Hana som hon spenderar nästan varje vaken
sekund med, då hon inte går i skolan eller jobbar. Hon fyller snart de magiska
18 år och kan inte vänta tills det är dags för hennes operation som ska bota
henne och göra henne immun mot den hemska sjukdom som kärleken är. Hon räknar
dagarna till operationen och väntar spänt på dagen då det kommer ske.
Tills något ändras. Tills dagen då hon träffar
Alex.
Det som får mig att falla lite för Delirium är
att den inte bara fokuserar på vad vi i dagens samhälle anser vara kärlek, att
kärlek inte bara är något som uppstår mellan två stycken som har en sexuell
attraktion till varandra, utan snarare att det är alla kärlek som finns i alla
de band man skapar med olika människor. Språket i boken är även mycket väl
uttänkt och vid tillfällen var jag bara tvungen att stanna och skriva ner vad
jag precis läst, för att det var så klockrent.
Nu vidare till vad jag störde mig på. Den är
så sjukt förutsägbar. Herregud! Jag kunde läst Delirium med ögonbindel och ändå
kunnat förstå vad som skulle hända och hur den skulle sluta långt i för väg. Sen
måste jag även klaga lite på hur fruktansvärt klyschig den är. Girl meets boy, girl falls for boy, boy falls
for girl, bla, bla, bla, bla. I DON’T FREAKING CARE! Jag
vill inte läsa om hur en tonårstjej känner första gången hon träffar en kille
som hon inser att hon faktiskt är kär i, när jag kan läsa om ett samhälle där
de förbjuder vad vi idag ser som en självklarhet. Det är det generella
problemet jag har sett med de senaste dystopiska böckerna som jag läst. De
fokuserar mer på personerna och hur deras förhållanden och känslor utvecklas,
hellre än på hur samhället de lever i är, vilket enligt mig är det absolut
viktigaste i en dystopisk bok.
Slutningsvis får jag ändå säga att det är en
bok som är värd att läsa, och om man gillar hela klichén med girl meets boy
blandat med dystopi, så är den troligtvis perfekt för dig. För mig blir den dock en
bok med mycket potential men som verkligen inte lever upp till vad jag skulle
önskat den att vara.
Det finns också en fortsättning på Delirium,
som heter Pandemonium.
(Till sist. SPOILER ALERT! Lite av en spoiler
alert, inget man inte redan skulle ha förstått om man läst synopsen. Men ändå,
folk är så känsliga när det gäller spoilers. I alla fall, ni som läst den,
skulle det inte ha varit så mycket mer episkt om istället för att hon träffar
en mysterisk och främmande kille som hon faller head over heels for, insåg att
hon älskade Hana, bästa kompisen, på mer än bara ett kompissätt. Att de skulle
inlett ett homosexuellt förhållande i ett land och en tid som förbjuder kärlek.
It would make it so much better! Och inte så fruktansvärt förutsägbart.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar