Hemsöborna

Jag försökte verkligen.
   När jag fick reda på att vi skulle läsa ett självvalt verk av Strindberg till svenskan var jag definitivt pepp. Jag har ju gillat Shakespeare, Austen, Brontë, kanske var det dags att vidga mina vyer och läsa en svensk klassiker? Och varför då inte välja Hemsöborna som min kära far tjatat på mig i flera år att jag bara måste läsa? Definitivt, var min tanke, man ack, så fel man kan ha.
   Hemsöborna handlar alltså om Carlsson, en man från fastlandet som åker ut till Stockholms skärgård, mer specifikt ön Hemsö, för att jobba hos änkan Flod. Han lyckas rätt bra - inte bara får han gården på fötter, han lyckas också charma de flesta på ön (förutom Gusten, gummans son), han rustar upp extrastugan så att de kan få sommargäster och därmed extra inkomst, och under ett tag flirtar han friskt med Ida, som kommer med sommargästerna. Sedan börjar det dock gå utför, även om han in i det sista ändå försöka hanka sig fram.
   Gusten är från första början kritisk till Carlsson, och det är fientligheten mellan de två som driver historian framåt. Det finns hela tiden en underliggande konflikt, som grundas i att Gusten är rädd att hans egna val i livet, som kanske inte direkt lett fram till så mycket, ska jämföras med den betydligt mer lyckade utbölingen.
   Nej, nu ska jag inte skriva en analys, för det har jag redan gjort och den är inskickad till min svenskalärare. Istället ska jag väl säga vad jag tyckte. Låt mig låna lite av det jag skrev i min analys och säga såhär:
   Om jag hade velat veta onödig information om alla olika typer av sjöfåglar och deras läten hade jag lånat en fågelbok på biblioteket. Och om jag hade velat läsa en poänglös bok utan ordentligt syfte, hade jag gärna fått några skratt på köpet. Det får jag inte. Bara tjat och tjat om omgivningen och om Carlsson, Carlsson, Carlsson. Jag gillar inte ens honom. Jag bryr mig inte ett dugg huruvida han får Ida eller inte, hur hans liv fortsätter. I couldn't care less. Inte heller om Gusten, eller gumman, eller någon annan av karaktärerna.
   Strindberg skrev inte Hemsöborna med intentionen att försöka få fram någon politisk åsikt. Det märks. Han skrev den för att skriva något underhållande och lättsamt jämfört med hans andra verk. Det märks inte.
   Kanske är det det faktum att skolan skapar press att jag måste läsa ut den fort fort fort och att jag sedan måste skriva en analys på den och hela Strindbergs liv, men jag ville faktiskt. Jag ville tycka om honom. Jag ville kunna uppskatta hans "nydanande" sätt att skriva. Hans genialitet. Den måste ju finnas där, eftersom att han är Sveriges störste författare. Men jag kunde inte. Det var bara rent lidande att läsa den. Och jag var glad att ställa tillbaka den på hyllan i skolan.
   Förlåt, Strindberg. Jag försökte verkligen. Men det gick inte.

(För att inte få alltför många haters på min hals kan jag faktiskt säga att jag har läst en liten del av Fadren också, och tyckte om den mycket mer. När det bara är dialog går det ju inte att mala på om hav och fåglar. Och vem vet, kanske skulle jag tycka om Strindberg i ett av hans mer satiriska verk? Kanske Röda rummet?)