Splittrat

Det har gått två dagar. Josefin var alldeles ifrån sig när hon läste den, men själv kan jag inte påstå att den lämnat efter sig så mycket.

My Sister's Keeper, som Josefin redan har skrivit om (för kort beskrivning av handlingen, läs hennes inlägg!), berör onekligen många svåra frågor. Är det moraliskt rätt att bestämma ett barns gener för att kunna rädda någon annan? Och vem är det egentligen som har rätt att bestämma, föräldrarna eller barnet? Den sjuka, har hon något att säga till om? Boken är som upplagd för långa diskussioner med nära och kära, men av någon anledning har min hjärna bestämt sig för att skita i det hela. För trots detta hjärtskärande ämne om sjukdom, skuldkänslor, rätt och fel fastnar jag inte. Kanske om jag hade läst i, säg, en bokcirkel. Fått diskutera med andra. Men som det är nu blir det lite platt. Inte ens när jag läste kände jag någon stor eld, visst, jag ogillar vissa karaktärer, gillar andra mer... Men aldrig sådär känslosamt som när jag läser Harry Potter, The Hunger Games eller The Clan of the Otori (ni märker på mina jämförelser vart mitt hjärta tillhör - fantasy-sci/fi <3).

Så vad är det som saknas? Eller saknas det något? Egentligen inte. Jodi Picoult skriver verkligen inte dåligt, och jag gillar faktiskt hennes sätt att byta perspektiv mellan de olika karaktärerna, gillar det till och med väldigt mycket. På ett så enkelt sätt får man se så många olika synvinklar, så många olika sätt att se på ett problem. Det som möjligen förstörde lite var kanske att det, trots det på många sätt dramatiska och oväntade slutet, ändå slutade för bra. Lite för mycket ordnade sig, bortsett från den lilla detaljen.

Tro nu inte att jag ogillar Jodi Picoult bara för att jag inte är eld och lågor när jag skriver om My Sister's Keeper, oh nej! Kanske är jag bara lite distraherad just nu (kan ni gissa av vad?), men jag kommer definitivt läsa fler böcker av henne. Men just nu är det Shakespeare som gäller. I London. Med David Tennant. Hihi.