Life of Pi

Yann Martels Man Booker-prisvinnande Life of Pi är minst sagt en udda bok. Den berättar historien om Pi Patel, en indisk pojke som av en oturlig slump hamnar på en livbåt tillsammans med en bengalisk tiger, en hyena, en zebra och en orangutang. Hur, kan man fråga sig. Ja ni. Läs den, så får ni se.
   Jag vill ogärna berätta särskilt mycket om början av boken, eftersom att det på något sätt är en del av läsupplevelsen att undra hur i hela friden en människa kan hamna i den situationen han gör. Det jag kan säga, är att Pi växer upp som en vanlig indisk pojke i den lilla staden Pondicherry, en duktig hindu fram till den dagen han upptäcker kristendomen. Sedan en duktig hindu och kristen, fram tills att han upptäcker islam. Detta gör honom lite udda, att han väljer att tillhöra tre religioner, men det är väl som han själv säger "I just want to love God.", ett fint citat som jag tycker är relevant för alla religiösa som har problem med andra religioner: varför hacka ner på andra religioner, när alla religioner egentligen handlar om samma sak?
   Nog om filosofiska och teologiska frågor (även om boken i mångt och mycket handlar om just sådant), och åter till boken. Life of Pi börjar förvånansvärt trögt, och jag satt länge och tänkte "När ska han hamna på båten, va?". "Patience, my friend", hade jag velat säga till mig själv i efterhand, "det kommer". Jag hade mest hört om det som boken alltid marknadsförs som - en historia om en pojke som hamnar på en livbåt med en tiger. Men det gäller att inte låta detta överskugga början av boken, då tror jag nämligen att man kan uppskatta den mer.
   Yann Martels roman är ömsom rolig, ömsom... jag-vet-inte-riktigt-vad. Beskrivningarna om livet på båten är för det mesta inte särskilt spännande i sig, men det finns en slags underliggande spänning (den konstanta skräcken av en bengalisk tiger) som ändå driver historien framåt. De olika prövningarna är väldigt sakligt beskrivna, ändå fascineras man ständigt över... allt.
   Något som är värt att veta är att Life of Pi faktiskt är baserad på verkliga händelser. Det finns en äkta Pi Patel, och det är med hjälp av honom Martel har skrivit boken. I inledningen får man höra om historien bakom historien, det vill säga hur författaren först fick höra något om berättelsen. Mannen som berättade den för honom sa till honom "I have a story that will make you believe in God." Men hur fascinerande jag än finner boken, kan jag inte direkt säga att den fick mig att ändra min uppfattning som ateist. Trots det är det en bok jag definitivt rekommenderar för de flesta, om de bara orkar med det något sakta tempot.

Bokmässa 2011 enligt Kim

Vem är dålig på uppdateringar? Jag, naturligtvis! En vecka har gått sedan Bokmässan i Göteborg, och förutom en patetisk dikt har jag inte lyckats hosta upp ett enda ord. Ibland tror jag att jag lever halva mitt liv en vecka out of sync. Typ mässan, som jag inte ska skriva om förrän nu, eller det faktum att jag oftast läser tidningen en vecka för sent. (Det sistnämnda är i och för sig inte bara mitt fel, när mamma är klar med tidningen förpassar hon den till köksbordet, där jag läser den till frukost. Men ofta sker detta med ca en veckas förskjutning...) Okej, nog om mitt gnällande, nu är det Bokmässan som gäller!

Som Josefin nämnde var detta första gången för mig. Jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig då vi satt i bilen på väg upp till Göteborg (för övrigt hade vi, som de treor vi är, precis tagit "spexfoto" till gymnasiekatalgon (treorna brukar tillåtas att göra sitt sista foto inte alltför seriöst), och vi hade haft Harry Potter-tema. Jag var Hermione! Okej, tillbaka till ämnet...) Det som mötte mig, förutom vårt hotellrum, lunch och lite andra saker som klämdes in innan vi begav oss till den faktiska mässan, var en massa folk. Då var det ändå bara fredag, ändå var det så. Mycket. Människor. Överallt. Det är egentligen Josefin som brukar vara känslig för folkmassor, men till och med jag tyckte att det rätt mycket (dock ingenting mot lördagen. Tacka gudarna att vi hade seminariekort då, och inte var så mycket bland montrarna.). Fredag blev alltså en monter-dag. Vi gick runt, letade reda på Science Fiction-bokhandeln och English Book Shop, dreglade över böcker, köpte Språktidningen (något jag saknat väldigt mycket, för det är över två år sedan vi prenumererade på det!), dreglade över fler böcker, etc. Efter middagen, under teet, kände jag verkligen att jag hade blivit trött av allt. Jag höll, bokstavligen, på att somna vid bordet.
   Lördagen var det tidigt upp, tidig frukost (med mina lördags-mått mätt i alla fall), och sedan iväg för att försöka hitta parkering. Det var på håret att det gick. Väl inne möttes vi nu av ännu mer folk. Det var nästan bara att fly upp på ovanvåningen (där seminarierna hölls) så fort som möjligt. Om inte annat för att vi skulle på ett seminarium. Som de duktiga gymnasieelever vi är tänkte vi att en föreläsning om Jerusalem skulle vara perfekt i och med att vi båda läser kursen religionskunskap A just nu. Det var den också, men tyvärr mindes jag inte tillräckligt av den i efterhand för att kunna skriva om det i min religionsloggbok. Tjoho.
   Vad hände annars? Jo, jag sprang på min svensk- och engelsklärare från högstadiet, lyssnade på Jan Guillou och Henning Mankell prata om sina senaste böcker (trots att jag aldrig läst en enda Guillou-bok ställde jag mig duktigt i kö till Brobyggarna på Malmö stadsbibliotek. Bara 115 personer framför mig!), och spelade Wordfeud på telefonen under ett seminarium med Maria Wetterstrand. Okej, förlåt, det kanske var lite oartigt av mig, men det var mest Josefin som ville dit. Jag är inte miljöpartist. Och jag lyssnade faktiskt med ett öra!

Mässan i en sammanfattning:

Antal böcker köpta: 4 (Sarah Dessens The Truth About Forever, en Tintin-bok på franska (Le Lotus Bleu), och en Joakim von Anka-samlingsbok av Don Rosa. Som jag inte fick signerad. Suck. Och senaste numret av One Piece. Vet inte riktigt om det går under kategorin "bok"...)
Antal böcker fådda: 1
Antal böcker signerade: 0 (Lyckades missa Håkan Nesser, Don Rosa, Sara Bergmark Elfrgren och Mats Strandberg!)

Och sedan orkar jag inte tänka mer. Något kul var dock att vi lyckades hitta Bibliotek i fokus monter! Där deras tidning bif fanns! Där vi omnämns! Tjoho!

Bokmässa 2011 och Dan Brown

I fredags förmiddag satte jag och Kim oss i bilen tillsammans med min kära moder upp till bokmässan i Göteborg. Det var andra gången det blev bokmässa för mig och första för Kim.

Vi började hela kalaset med att på fredag bara gå runt bland alla tusentals montrar, vi hamnade ganska direkt vid SF-bokhandelns monter. Efter väldigt mycket dreglande drog vi oss sedan vidare mot The English Bookshop där det blev inhandlat några böcker, för min del blev det två böcker av Stephen Hunt. Den första och tredje delen i en serie (ja, jag vet, faliure. Men jag upptäckte inte det förrän senare. Det betyder bara helt enkelt att jag får köpa tvåan någon gång i mellan) The Court ofthe Air och The Rise of the Iron Moon. Vi fortsatte sedan att utforska de olika montrar och helt slut gick vi sedan där ifrån för att äta och sen gå till hotellet och sova.

Lördagen kom alldeles för tidigt med alldeles för lite sömn och det var äntligen tid för dag två av bokmässan för min och Kims del. Denna dag hade vi även seminariekort och vi gick mestadels på seminarier, kollade lite till i de olika montrarna (vilket var i princip omöjligt för där var helt sjukt mycket folk!), vilket resulterade i att jag köpte en Bröderna Lejonhjärta-bok med en väldigt fin framsida. Vi han till och med klämma in lite Eco-kaffe från internationella torget med. Dagen bara flög förbi och snart satt vi tillbaka i bilen på väg hemåt igen, med våra nyinköpta böcker.

Jag har just nu läst slut Dan Browns Den Förlorade Symbolen (ja, jag läste den på svenska, vilket troligtvis gjorde den lite sämre än vad den skulle varit på originalspråket).  

Den handlar precis som de tidigare i ”serien”; Da Vinci koden och Änglar och Demoner, om Professor Robert Langdon. Denna gång åker Langdon till Washington för att hålla ett sista minuten föredrag och träffa sin gode vän Peter Solomon.  När han kommer till Capitolium där föredraget ska äga rum möts han av något helt oförväntat som för honom vidare till en spännande och oförväntad resa genom Washingtons gömda historia.

Det är en bok man fastnar i direkt, precis som de föregående böckerna. Jag trodde inte att jag var så fast i boken på ett emotionellt sätt, som jag faktiskt var, vilket jag märkte när en oväntad händelse fick mig helt ur balans. Den är spänningsfylld, rolig och en aningens läskig. Historien anser jag dock inte vara lika bra som de föregående böckerna, vilket är väldigt synd, men allt som allt är det en trevlig och bra bok. 

Jag vet

Jag vet att jag borde skriva,
Jag vet att det finns mycket att skriva om.
Men jag har mycket att göra,
Och alldeles för lite tid,
att göra det.

Jag vet att jag borde skriva,
Om Bokmässa och böcker.
Men det får ni vänta med att läsa,
tills jag har tid,
att göra det.

(En ful och dålig dikt som ursäkt för vår apati! Det kommer! Snart! Vi ska bara börja leva igen, efter det att skolan slutar ta död på oss!)

Coraline

En annan bok som jag även har läst ut nu på sista tiden är Neil Gaimans bok Coraline. En av böckerna jag köpte i London. Anledningen till att jag köpte den var självklart för att det var Neil Gaiman och jag tidigare hade hört att han var fantastisk, plus att han har skrivit ett väldigt bra avsnitt till Doctor Who.  

Coraline har precis flyttat in i ett nytt hus med sina föräldrar. En dag när hon går på upptäcktsfärd hittar hon en stor låst dörr. Hon går igenom dörren och finner en korridor som leder till ett hus som väldigt mycket liknar hennes eget. Hon finner att det är ett väldigt skrämmande hus med falska föräldrar och nu måste hon ge sig ut på ett skrämmande sökande för att rädda sig själv och mycket, mycket mer.

Coraline är en barnbok och riktar sig mestadels till barn i 9-12-års åldern och den är klassificerad som fantasy/skräck bok. Jag kan redan från början säga att jag som 9-åring nog skulle tyckt att Coraline var alldeles för kuslig. Jag fann den nu, när jag är nästan 18 år gammal, mycket skrämmande och kuslig. Det är dock inte det enda boken är, den är även fin, underbar och mycket välskriven och troligtvis en bok jag kommer läsa många gånger om

Jag tycker dock ändå att Neil Gaiman skriver fantastiskt och jag tänker definitivt fortsätta läsa fler böcker av honom.

Den har även gjorts in till film, som jag planerar att se inom den närmsta framtiden. Men jag får nog vänta tills det är ljust ute eller tills jag har någons hand att krama. Med tanke på att jag fann boken väldigt kuslig så är filmen nog ännu värre. 

Jenny

Jag fortsatte min lilla Jonas Gardell-fas med att, så fort jag fått händerna på den, sluka hans tredje och fristående bok om Jenny och Juha och deras uppväxt i den lilla byn Sävbyholm, nämligen Jenny.

25 år efter att Juha och Jenny och alla de andra slutat skolan så får Juha ett brev av Jenny. Ett brev som förändrar allt. Juha får veta att något hemskt och fruktansvärt hände den där sista fredagskvällen före skolavslutningen vid Sävbysjön då han inte var med. En kväll som kom att ändra allting.

Jenny är ännu ett mästerverk som från första stunden sätter sig på ens hjärta och kramar åt så hårt den kan och vägrar att släppa taget. Gardell skriver på något vis så fruktansvärt fängslande och fantastiskt att man bara inte kan släppa boken ifrån sig.  Karaktärerna är levande och utförliga. Historien genomtänkt och framlagd på ett ytterligt fantastiskt vis.

Jag försöker att beskriva med ord hur underbar jag har funnit såväl Jenny som En komikers uppväxt och ett Ufo gör entré, men det känns på något sätt som om orden inte är tillräckliga. Som om det inte finns ord tillräckliga nog för att beskriva känslan som Gardell lyckas förmedla i dessa tre fantastiska böcker. Jag kan bara säga, som jag sagt förut, det är en bok som alla borde läsa. Inte enbart för att läsa historien utan för att få känna känslan som Gardell lyckas förmedla så ofantligt bra i sina böcker. 

Cirkeln - fantasy på svenska

Jag var lite tveksam till Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgrens Cirkeln först. Den var ju... svensk. Jag är så anglifierad i min läsning att jag knappt kan läsa något på svenska utan att rygga tillbaka, även om det är av en svensk författare. Så när jag plockade upp Cirkeln var det med tveksamhet inom mig. Jag ville ju läsa den innan Bokmässan, men skulle jag klara av det?
   Mycket riktigt tog det emot rejält de första sidorna. Och när magiska termer började komma in och, ja, Rådet och Mönstrenas bok, då riktigt rös jag. För det låter så förbannat töntigt på svenska. Eller är det bara jag som tycker det? Och jag kan säga det, att hade boken varit det minsta seg i början hade jag lagt den ifrån mig inom 40 sidor. Som tur är var den inte det. Som tur är slängs man rakt in i en snabb och spännande historia, som varken är ytlig eller för överdriven.

Cirkeln berättar historien om ett gäng tjejer som precis börjat ettan på gymnasiet i Engelsfors. De känner knappt varandra, har inget gemensamt och alla hatar de staden där de bor. Minoo, Vanessa, Rebecka, Anna-Karin, Ida och Linnéa. Smart, populär, snygg, mobbad, mobbare och alternativ. Så olika man kan bli, men en natt, när månen blivit mystiskt röd, förs de alla till en övergiven folkpark och får reda på att de är utvalda i kampen mot ondskan.
   Som sagt, det låter så fel och töntigt, men på något sätt blir det inte det. Jag tror det är på grund av de långt ifrån extraordinära liv tjejerna annars har. De är typiska tonåringar, med typiska tonårsproblem: kärlekar, hemligheter och avundsjukor som får dem att bli så... normala. Trots att de är häxor. Jag skulle nog vilja kalla Cirkeln något som liknar en Katarina von Bredow-roman, fast med lite kryddning av magi och profetior. För man känner verkligen igen sig i deras problem. Själv är det förmodligen Minoo jag känner igen mig i, men det känns som att alla som läser den (kanske främst tjejer dock, eftersom att de manliga karaktärerna inte får så stort utrymme) kan relatera till någon av karaktärernas problem.
   Med det sagt är det dock, som många andra påpekat, fortfarande flera karaktärer som behöver byggas vidare på. Wille och Gustaf är knappast särskilt djupa, och bland de sex huvudkaraktärerna får man aldrig riktigt lära känna Linnéa och Ida, främst den sistnämnde. Men det är trots allt bara första delen i en trilogi, och om Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren är smarta fortsätter de att bygga vidare på dessa karaktärer till nästa bok. Som jag för övrigt ser mycket fram emot!