Bokmässan & hur det känns att inte vara där

Så som de flesta av er nog vet om så är pågår för tillfället bokmässan i Göteborg.
De senaste två åren har jag varit där och älskat varenda sekund av det. Det har till och med varit OK att ha behövt gå upp extremt tidigt på morgonen för att hinna med så mycket som möjligt. Och jag har också på något sätt lyckats överleva den hemska bilresan upp, för jag vet att det som väntar mig där är värt det.
I år dock har det inte blivit någon bokmässa för min del och kommer inte bli så heller. För i år är förstå gången på tre år som jag verkligen inte kan, ett avstånd på 1200 kilometer är helt enkelt för långt och alldeles för kostsamt. Men det känns underligt att inte vara där omgiven av böcker, seminarier och massa helt underbara saker som kretsar kring böcker. Det har blivit en sak jag, varje år, har sett fram emot ska komma så att jag kan få åka iväg och vara en extrem boknörd under några dagars tid. Nu känns det lite... tomt.
I år blev det inget boknördande. Sverige är för långt bort.
Jag får väl helt enkelt se till att hitta någon bokmässa eller liknande i Tjeckien som jag kan åka på istället och boknörda mig lite.
Hoppas alla ni som var där faktiskt hade det så fantastiskt underbart som jag haft där förut.

(Och, ja, det här med att lova saker igen. Jag har inte lyckats så bra med att blogga på sista tiden. Men jag ska försöka hinna klämma in det någon gång nu så jag kan få upp inlägg om min sommarläsning. Jag vet att det är lite sent. Men det är sånt som händer när man flyttar till ett nytt land och allt vad det innebär.)

One Day

Ytterligare en bok från min "Att läsa 2012"-lista har nu blivit avbockad! David Nicholls One Day har hunnit bli läst av såväl Josefin som min mamma som min vän Lina innan jag hann ta tag i den, men nu så!

One Day handlar om Dexter Morgan och Emma Morley, två unga människor som första gången vi träffar dem precis har avslutat sina studier på universitet och ska ta ett kliv ut i världen. Det är den 15 juli 1988, de har precis träffat varandra, och nu ska de skiljas åt igen. Varje år den 15 juli får vi en ny glimt in i deras liv, var de befinner sig, vad de gör, och små hintar om vad som hänt sedan vi såg dem senast.


One Day är onekligen en speciell roman, just eftersom att vi bara får veta vad som händer på just den 15 juli varje år. De resterande 364 dagarna däremellan kan vi bara gissa vad som har skett, vad som har sagts. Ibland får vi veta, ibland lämnas det åt fantasin. På ett effektivt sätt får vi följa hur två väldigt olika människor växer upp från framtidspositiva ungdomar till medelålders människor som inser vad som är viktigt i livet. Det går fort framåt, men ändå känns det naturligt att se deras utveckling, och man sitter hela tiden och hoppas att de ska inse vad de egentligen behöver, vad som egentligen är viktigt. Som den nittonåring jag är kunde jag identifiera mig med de unga Em och Dex mycket bättre än de äldre, och därför ser jag fram emot att om många år läsa om One Day. Det känns som en bok som verkligen lämpar sig att läsa både som ung och som lite äldre, eftersom att man då kommer se på det på helt olika sätt. Det är i alla fall vad jag tror, men vad vet jag?

One Day var verkligen en fin bok, en sådan som kan göra en frustrerad ibland men som ändå i grund och botten handlar om något vackert. Den kan definitivt rekommenderas till de flesta!


Spoilervarning de kommande två styckena!! (Måste bara få skriva av mig lite...)
Jag tyckte kapitlet där Em och Dex var ute och öluffade var så himla fint! Jag vill bara läsa om det om och om igen. Efter att ha haft sina problem har de där chansen att rätta till allt, att hitta varandra, att få bättre liv än de sedan tillslut får... Framför allt Dex, som sedan blir helt ruinerad. Åååh, medan man läser känner man verkligen hur det inte kan hålla, men man vill ju så gärna! Jag håller fast i den drömmen...

Vidare vill jag gärna flika in lite om slutet av boken också... Man kände ju hela tiden på sig, från det att Dex och Em hittat varandra igen, att det knappast kunde hålla. Inte så att de skulle göra slut eller börja bråka, men det var rätt uppenbart att något skulle hände som skulle hindra dem, typ att någon skulle dö. Och vad hände? Klart hon dog. (Dex fick iaf inte cancer, det hade varit lite too much faktiskt...) Jag började inte gråta, det kan jag inte påstå, men även om jag förutsåg slutet kände jag en stor tomhet när jag vänt sista sidan, och mina tankar gick i banorna "Men, men, men... Hallå? Inte okej! Man kan inte göra så här! Man kan inte avsluta en bok så här!!!" Slut på spoiler!

Annie on my mind

År 1982 gav Nancy Gardens bok Annie on my mind ut. Den blev då en revolutionär bok och räknas idag som en av de första ungdomsböcker (eller YA-lit) som porträtterade gay-karaktärer på ett positivt sätt. Något som i 1982 inte riktigt hade skett förut i ungdomslitteratur.

Annie on my mind handlar om Liza och Annie. Liza är sjutton år gammal och går på den prestige fyllda privata skolan Foster i Brooklyn Heights. Liza vill bli arkitekt och älskar därför att gå på museer och titta på såväl gammal som ny arkitektur. En dag då hon besöker ett av sina favoritmuseum, träffar hon Annie. Annie är vacker och spännande och har en magisk sångröst. Annie och Liza blir snabbt vänner och spenderar nästan all sin tid med varandra. Men vad händer när deras förhållande utvecklas till något mer än bara vänner?

Annie on my mind är en väldigt söt bok, som fick mig att skratta, gråta och till viss del avsky mäniskor och deras mentaliteter.

Men ytterst är ändå Annie on my mind en riktigt fin bok. Jag kan inte komma på något bättre ord för att beskriva den. Den förskönar inte verkligeten och är stundtals riktigt hemsk men på något sätt förblir den ändå en riktigt fin bok (och inte fin som till utseende fin, utan fin).

Det som slog mig när jag läste boken är att den är satt ca 30 år tillbaka i tiden, och att HBTQ-frågor och homosexualitet inte var något accepterat eller debatterat på samma sätt som det är idag. Men det som ändå chockar mig är att mentaliteten och inställningen hos vissa människor i boken, gällande homosexualitet, är fortfarande desamma, eller liknande som många fortfarande använder idag. Det chockade mig att så lite har hänt gällande mentaliteten hos vissa mäniskor på över ungefär 30 år.

Självklart vet jag fortfarande att väldigt mycket har hänt gällande HBTQ-frågor de senaste 30 åren, men det skrämmer mig ändå att folk är fast i samma gamla konservativa och hatiska mentalitet.

Men tillbaka till Annie on my mind. Det är verkligen en riktigt bra och verkligen fin bok. Det är nog det bästa sättet som jag kan beskriva den på. 

Chaos Walking trilogy #3 – Monsters of Men

Så nu är det dags för den tredje och sista delen i Chaos Walking Trilogy, som jag nu under den senaste tiden har recenserat. Den tredje boken i trilogin är Monsters of Men.

Monsters and Men fortsätter, precis som The Ask and the Answer, direkt på händelserna som skedde i slutet av den tidigare boken (i detta fallet direkt efter slutet av The Ask and the Answer).

(Och ännu en spoiler alert, för att läsa detta borde ni ha läst de två tidigare böckerna i trilogin. Annars får ni helt enkelt skylla er själva.)

Så handlingen fortsätter alltså med att Todd och Viola finner sig mitt i ett stort krig. Inte enbart mellan två arméer, utan tre. Todd mitt bland the Mayors män på väg att möta en hel armé med Spackle, och Viola med The Answer på väg att attackera the Mayors armé bakifrån. De är fast mellan ett krig som antingen kommer föra dem närmre varandra, eller längre ifrån varandra än vad de någonsin förut varit. Ett krig utspelar sig, som inte bara avgör ödet för hela New World, utan även för Todd och Violas framtid.

Monsters of Men var en perfekt avslutning på en otroligt bra boktrilogi. (Visst gör Patrick Ness, ännu en Stephenie Meyer, men på något sätt kan jag till och med förlåta honom för det ännu en gång.)

Patrick Ness är verkligen en av de författare som på något sätt lyckas slänga in en läsare i en värld, som gör läsaren helt avskärmad från verkligheten. När jag läste Chaos Walking Trilogy (vilket jag erkänner var ett tag sedan, typ början av sommaren, men eftersom jag var så dålig på att blogga innan, så var jag ju tvungen att blogga ikapp. Och nu efter sommaren har jag ännu fler böcker att skriva om!), så var jag helt fast i världen som Ness hade byggt upp och gick runt och tänkte på vilken bok jag än höll på att läsa vid det tillfället, så fort jag inte läste den.

Helt enkelt en fantastisk trilogi som borde läsas, mest för att Ness är en sådan fantastisk författare. 

(Och ja, jag ska börja blogga mer, men jag har en bra ursäkt. Jag freaking flyttade till ett annat land! Då är man ursäktad att inte ha varit alltför aktiv på bloggen. Men jag ska försöka att inom den närmsta månaden få upp de flesta inlägg om böcker jag läste under sommaren.)