A Storm of Swords, The Da Vinci Code och allmänna ramblings

Jag är lite för lat för att skriva ordentliga recensioner av dessa böcker, för det har gått lite för lång tid sedan jag läste dem... Så ni får nöja er med två minisar!

Först ut har vi tredje delen i George R. R. Martins fantasyserie A Song of Ice and Fire, A Storm of Swords. Jag tänker inte gå in särskilt mycket på handlingen, eftersom att det förutsätter att man läst de tidigare böckerna, men jag kan i alla fall säga att det nu börjar hända mer än i de tidigare böckerna. Det känns i alla fall så, tycker jag... Kanske är det inte så mycket mer som händer, utan snarare det faktum att det nu börjar gå käpprätt åt helvete för nästan alla karaktärer vi följer. Samt att Martin nu har fått blodad tand för mördandet av karaktärer, jag tror att uppåt tio hyfsat viktiga personer dör...
   Allt som allt ger det i alla fall en speciell stämning i boken, där man hela tiden sitter, bitandes på naglarna, tänkandes "Nejnejnejnej gör inte det, det kommer inte sluta väl, neeej, sluta nu, gör inte det, ååhhhhhhhhhh jag visste det!". Jag älskar det i alla fall, och vill egentligen läsa vidare med en gång (men jag lägger band på mig, eftersom att jag då inte kommer läsa något annat resten av hösten...) Ser även väldigt mycket fram emot säsong tre av tv-serien, blir spännande att se hur de gör första halvan av den här boken!


Den andra boken jag har läst på senaste tiden är Dan Browns The Da Vinci Code, som har stått i min bokhylla sedan bokrean förra året och gett mig dåligt samvete. Jag har tidigare läst Angels and Demons, och det är samma huvudkaraktär vi nu följer, Robert Langdon. Langdon är nästan lite gullig som huvudkaraktär i denna... deckare? Han är nämligen ganska mesig, vilket är kul. Tillsammans med Sophie Neveu, en fransk polis, bildar de ett trevligt par, men det som verkligen gör The Da Vinci Code till en bra läsupplevelse är det raska tempot, den invecklade storyn och mystiken i det hela. Det är en bok som det tar emot att lägga ifrån sig, även om man kanske inte tänker alltför mycket på den i efterhand. Även om det inte är någon tio-i-topp ser jag fram emot att läsa den senaste boken om Langdon, The Lost Symbol.

Okej, ber nu om ursäkt igen för denna katastrofala bloggsommar... Osäkert om jag kommer kunna bli mycket bättre, för nu börjar universitetet och nollning och Gud vet vad, men jag ska göra mitt bästa! (För övrigt borde jag, och inte Josefin, få ett straff för inaktiviteten denna sommar; någon som har en idé till straffbok? Josefins skulle ha varit Fifty Shades of Grey, frågan är om jag kommer lida tillräckligt mycket av att läsa den...? Alltid ett alternativ i varje fall! Andra förslag, någon?)

Chaos Walking Trilogy #2 – The Ask and the Answer

Så, nu vidare till andra delen i Partick Ness Chaos Walking Trilogy, nämligen The Ask and the Answer.

(För att läsa denna recension så förutsätter jag att ni har läst första delen i trilogin och recensionen kommer därför innehålla spoilers för första boken i trilogin, The Knife of Never Letting Go.)

The Ask and the Answer fortsätter handlingen ganska direkt efter slutet av The Knife of Never Letting Go.  Viola är döende, Todd gör allt för att försöka rädda henne, men när de kommer in i Haven så finner de inte riktigt vad de önskade att finna där. Jag skulle kunna fortsätta att beskriva handlingen, men då spoilar jag lite halvt vad som hände i de första sidorna och de är ganska spännande, så nej, ni får nöja er med det.

The Ask and the Answer är en riktigt bra fortssättning på The Knife of Never Letting Go. Och en väldigt bra uppbyggnad för den tredje och sista boken i serien, Monsters of Men. Definitivt en måste-läsa bok om man börjat serien. Den är dock inte lika fantastisk som The Knife of Never Letting Go, så som sällan de flesta andra eller tredje böcker i en trilogi eller serie ofta är. De är alltid lite sämre än första boken även om de fortfarande kan vara riktigt bra.

Jag har dock ett stort problem med Patrick Ness i denna bok, och det är att han gör en total Stephenie Meyer och börjar skriva boken ur både Todds och Violas perspektiv. Och som jag nämnt flera gånger tidigare så har jag problem med att författare gör detta efter en eller två eller ännu fler böcker. Jag har inga problem med olika perspektiv om man gör det från början och är konsekvent. Men att byta efter att ha skrivit en hel bok ur enbart ett perspektiv stör mig otroligt mycket. Och det gjorde det också, de första 30ish sidorna, tills jag ännu en gång blev helt uppslukad av historien och glömde totalt bort alla delar i boken som jag förut stört mig på (Patrick Ness, nu vill jag veta hur du gör detta! Hur du kan skriva en bok med grammatiskt inkorrekta ord och ändra perspektiv efter en hel bok, de två sakerna jag stör mig på mest i böcker, men ändå få mig att gilla boken? Vad är det för magi du utövar på mig?).

Avslutningsvis så är The Ask and the Answer en väldigt bra bok som ska läsas om man börjat sig på Chaos Walking trilogy (och det är verkligen något man borde göra, för det är en av de bästa trilogier jag läst). 

The Catcher in the Rye

Det är nästan jul, lovet börjar snart, men Holden Caulfield har blivit utsparkad från sin skola och har några dagar innan hans föräldrar förväntar sig att han dyker upp. Med sina sparpengar åker han till hemstaden New York och spenderar dagarna runtdragandes på gatorna, med huvudet fullt av tankar. Och det är dessa tankar vi tvingas stå ut med i J. D. Salingers klassiker The Catcher in the Rye.

Negativ? Jag? Psshhh. 

Hrm, ja, som det kanske märks är jag inte alltför glad över den här boken. Den är inte dålig, det vill jag inte säga, men jag har seriösa problem med Holden Cauliflower Caulfield. Och eftersom att hela boken är skriven ur hans perspektiv, i jobbig slangig dialekt, med hans fullkomligt idiotiska smått irriterande tankar, har jag väldigt svårt att uppskatta den. Holden har en tendens att haka upp sig på alla små detaljer, repeterar sig tio gånger om, tror han vet bäst, att han är bättre än alla andra (trots att han, enligt Wikipedia, endast är 16 år), och allmänt hackar ner på alla (utom hans lillasyster Phoebe, som jag faktiskt gillar. Varför kunde vi inte följa henne istället?). Märks det att jag är irriterad?

Det hjälper inte direkt att boken inte riktigt har någon handling. Holden vandrar omkring i New York utan något egentligt mål. Han sover på olika hotell, gnäller, ringer upp gamla bekanta, ja... Lite allt möjligt, men inget leder till något. Jag kan inte direkt påstå att Holden utvecklas, eller når någon slags insikt, och när slutet väl kommer har egentligen inget hänt. Alls. Verkligen.

På ett sätt är den rätt fascinerande, men det krävs att man har ett ordentligt tålamod om man ska stå ut med Holden. Gör man det, kanske man ändå kan gilla den på något sätt. Gick inte för mig dock.

Jag läste den här boken för att jag vill läsa Frank Portmans King Dork, och på något sätt hade jag förstått det som att man borde ha läst The Catcher in the Rye innan. Nu har jag gjort det, och jag hoppas verkligen att King Dork är värd det... För även om detta var en klassiker, hade jag nog klarat mig utan den.