Chaos Walking Trilogy #1 – The Knife of Never Letting Go

Patrick Ness ChaosWalking Trilogy består av de tre böckerns The Knife of Never Letting Go, TheAsk and the Answer och Monsters of Men.  Det var ett tag sedan jag läste ut Chaos Walking Trilogy, men eftersom det är en trilogi och att skriva ett milslångt inlägg inte är något man orkar läsa, så delar jag upp trilogin och skriver en recension per bok, börjat med del ett, The Knife of Never Letting Go.

The Knife of Never Letting Go är alltså den första i trilogin och är en bok som börjar ganska segt. De första sidorna är ganska sega och väldigt svåra att komma in i. Språket som Ness använder är en av de sakerna som gjorde att de första sidorna var jobbiga och sega att komma igenom. Ness använder nämligen ord som ’yer’ för ’your’ och för ord som ’function’ skriver han ’funkshun’ och en hel del annan konstig stavning. Jag ska inte ljuga och säga att och säga att det var något som jag slutade störa mig på under bokens gång, men det blev på något sätt mindre viktigt ju längre in man kom i boken då historien tog tag i en och blev så mycket viktigare än språket.  Vid tillfällen kom jag till och med på mig själv med att förstå några av de konstiga stavningarna utan att ens behöva läsa ordet högt för mig själv (något som jag behövde inledningsvis).

The Knife of Never Letting Go handlar om Todd Hewitt. Todd fyller snart tretton och blir då äntligen en man, och som den sista pojken i byn med mer än 4 månader kan han inte vänta på att hans tur att bli man ska komma.  I Prentisstown, där Todd bor, är enbart bebodd av män, sedan alla kvinnorna dött i ett krig som skedde då Todd enbart var en baby.  Men det finns en annan sak som fyller Prentisstown med ljud, för på planeten där Todd bor är fylld av information som överflödar allt och alla, information som gör att man kan höra allas tankar hela tiden som en överflödande ström av tankar och ljud.

En dag då Todd är i träsket med sin hund, Manchee, upptäcker han något som kommer förändra allt. Han finner tystnad, en tystnad som han dras till, för tänk om det finns en plats av tystnad i en värld som är överfylld med massa ljud. Men vad Todd finner i tystnaden är större och mer komplicerat än något han någonsin kunnat föreställa sig.

The Knife of Never Letting Go är verkligen en bok man ska gå in i med så lite information som möjligt, förutom förståelsen om vad ’Noise’ är (det ständiga informationen från allt och alla som gör att man kan höra andras tankar). På något sätt tror jag att inte veta mycket mer än hur historien börjar lämnar en öppen till att bli indragen i historien och förvånad och överraskad vid varje sväng och vända som boken tar.

The Knife of Never Letting Go är en bok som överraskar och är verkligen en riktigt bra bok och en fantastisk början på en ytterst bra trilogi.

Boken räknas som ungdomsbok kanske till och med yngre ungdomsbok, men jag hade som 18, nästan 19-åring absolut inga problem med att fastna i The Knife of Never Letting Go. Jag tror att det är en bok som passar sig för många olika åldrar på olika sätt och skulle därför säga att man nog kan läsa den som 12-åring såväl som 20+-åring.  

The Knife of Never Letting Go är definitivt en fantastisk bok och jag uppmanar verkligen alla att läsa denna fantastiska bok (och sen fortsätta med de andra två i trilogin).

(Och en liten varning, boken slutar på ett sätt som kommer lämna dig i ett tillstånd av abstinens som enbart kommer botas av att sluka nästa bok i serien. Så ett tips är att ha tillgång andra delen, The Ask and the Answer, när man läst ut The Knife of Never Letting Go.)

Scott Pilgrim

När jag säger Scott Pilgrim tänker nog de flesta av er på filmen med Michael Cera i huvudrollen, Scott Pilgrim vs. the World. Men inte så många känner till att filmen är baserad på böcker, närmare bestämt sex stycken graphic novels i manga-stil, av Bryan Lee O'Malley. Serien handlar om Scott Pilgrim, en ung kanadensisk kille som är med i ett rätt kasst band med episkt namn, Sex Bob-Omb, men inte har något jobb. I början av den första boken, Scott Pilgrim's Precious Little Life, har Scott precis blivit tillsammans med high-schoolern Knives Chau, som är typ fyra år yngre än honom, men när en mystisk tjej uppenbarar sig i hans huvud, och han senare ser henne i verkligheten, blir det inte helt lätt. Ramona Flowers, som hon heter, har dessutom en minst sagt udda historia, hon har sju onda ex som Scott måste besegra för att kunna bli tillsammans med henne.

"What the hell," kanske några av er tänker. Ja, storyn är knäpp, galen, och som i ett tv-spel. Det är väldigt mycket som i ett tv-spel, till och med - O'Malley använder sig ofta att referenser till den världen, exempelvis när Scott slåss, och hans fiende blir till mynt när den besegrats, Mario-style. Det, i kombination med en handling som hoppar fram rätt ojämnt och med oklara övergångar, ger Scott Pilgrim-serien en tämligen overklig känsla, lite som en dröm.

Eftersom att jag sett filmen ett antal gånger, är det omöjligt att inte jämföra. Dessvärre ser jag filmen som originalet, och blev lätt förvirrad när böckerna inte riktigt följde samma handling. Det tog ett tag innan jag hängde med igen, och därmed tror jag att jag missade en del under framför allt den tredje boken, Scott Pilgrim and the Infinite Sadness. Filmen följer handlingen i de två första böckerna rätt bra, men sedan tar den bara småbitar ur volym 3-6, kastar om det lite, byter karaktärer, stryker karaktärer, och slänger ihop till något annorlunda. Grunden är fortfarande densamma, men just det att karaktärerna ändras gör mig förvirrad, eftersom att det inte känns riktigt som samma personer. Det filmen också gör dåligt, egentligen, är att den, på grund av sin begränsade längd, skippar många förklaringar till underliga saker som händer. På det sättet känns böckerna mer logiska, även om det händer mer skruvade saker där. Filmen är väldigt rapp, och förklaringar ges sällan. Samtidigt gör sig tv-spelsreferenserna bättre i film-form, eftersom att tv-spel är på just en tv, och inte som en stillbild i en bok.

Karaktärerna i böckerna känns betydligt mer utvecklade än i filmen. Man får mycket bakgrundshistoria till inte bara Scott, men även hans vänner. Detta uppskattas mycket, framför allt eftersom att man får reda på mycket om Kim Pine! Som jag nämnt tidigare är den dock hoppig, man märker t ex inte alltid när det byts scen och liknande, vilket kan ge upphov till förvirring. Ramonas hår också, för den delen. I filmen byter hon bara hårfärg, här ändrar hon frisyr till höger och vänster, och det är inte alltid man känner igen henne.

Jag gillade definitivt Scott Pilgrim-serien, även om jag instinktivt känner att jag måste läsa om dem för att bättre kunna separera dem från filmen, och därmed kunna uppskatta dem mer. Det är väl bara att ställa sig i kö på biblioteket igen, alternativti köpa dem...?

For the record, här är böckerna i rätt ordning:

1. Scott Pilgrim's Precious Little Life
2. Scott Pilgrim vs. the World
3. Scott Pilgrim and the Infinite Sadness
4. Scott Pilgrim Gets It Together
5. Scott Pilgrim vs. the Universe
6. Scott Pilgrim's Finest Hour

Let’s talk about e-readers

Som titlen anger är det dags för ännu en diskussion, denna gången inblandad med en liten recension av min läsplatta.

Till att börja med för alla er som inte vet vad en läsplatta är, så är det en liten (stor som min exceptionellt stora handflata) tunn elektronisk sak som är anpassad för att läsa böcker på. Läsplattor är till skillnad från surfplattor (á la ipad) väldigt läsvänliga, då de inte har bakgrundsljus och därför inte ger ljus ifrån sig. Bilden man får upp på en läsplatta liknar väldigt mycket en helt vanlig boksida och är ungefär lika ansträngande för ögonen som en vanlig bok.

Jag har länge varit en av alla de personerna som konservativit har skrikit om att böcker inte borde bli ersatta av ny teknologi. En av mina största argument har alltid varit (och är till viss del fortfarande) att känslan av att vända blad och känna lukten av boken (ny eller gammal) och höra hur boken knarrar lätt när man vänder blad aldrig kommer kunna ersättas av en läsplatta. Jag tycker som sagt fortfarande detta, trots att jag nu alltså äger en själv.

Men läsplattor är inte som jag trodde innan, fyllda med ondska och här för att utrota mina älskade böcker, utan läsplattor är lämpliga, bekväma och fruktansvärt bra att ha ibland. Speciellt om man har i närmre 12 år släpat runt på tunga böcker varje dag, och ryggen har fått sig en aningens stryk från det, så är läsplattans nästan obefintliga vikt absolut ingenting mot en av de tjocka böcker jag brukar släpa omkring. Och i läsplattan kan jag få plats med så mycket mer böcker än jag någonsin skulle kunna bära med mig annars.

Med detta sagt så är ändå den absolut största anledningen till att jag själv skaffade en läsplatta (eller ja, önskade mig en i studentpresent. ;D), var det faktum att jag kommer bo utomlands i ett år. Att jag inte längre kommer kunna ha tillgång till Malmös underbara stadsbibliotek och inte längre kan tvinga dem att köpa in alla de böcker jag vill läsa, utan nu måste klara mig på något annat sätt. Plus det faktum att det blir näst in till omöjligt för mig att släpa med mig halva min bokhylla, som jag annars skulle velat.

Läsplattan jag har är en IRiver Story HD, med Wifi conection och direkt uppkopplat till bibliotek av ditt eget val (bibliotek uppkopplingen funkar enbart om man har wifi conection från någonstans, och den gör att man kan låna ner böcker från bibliotekets databas direkt till läsplattan utan att gå via någon dator.).

Jag är riktigt nöjd med min IRiver, den är fin, den är lätt och smidig att ta med sig och den fungerar riktigt bra. Den tar dock inte alla filförmat, men det är ganska lätt att hitta de som passar, eller konvertera ett filförmat till ett annat. Jag personligen tycker inte riktigt om biblioteksuppkopplingen på min IRiver, då den är väldigt onödig eftersom bland annat Malmös Stadsbibliotek är väldigt dåliga på e-böcker som inte är klassiker som man kan få tag på gratis på andra håll, eller vetenskaplig facklitteratur, vilket jag inte alls läser. Därför utnyttjar jag knappt biblioteksuppkopplingen, vilket gör den lite onödig för just mig. 

Priset på böcker kan också vara billigare om man har en läsplatta, det hela beror på hur man får tag på sina böcker till läsplattan, och vad för typ av böcker man läser. Om man ska köpa e-böcker via svenska hemsidor som bokus eller liknande är de ofta ganska dyra, då (vad jag har förstått det som) det är massa problem med hur copyright lagarna ska fungera och liknande, vilket har gjort att priserna på en vanlig e-bok ligger mellan 100 och 150 kr. Om man däremot gillar engelska böcker och vill ladda ner från engelska hemsidor, så finns det en massa olika och där är böckerna runt normalpris. Amazon har väldigt mycket e-böcker som egentligen är direktanpassade till deras egen läsplatta, Kindle, men har man lite datorkunskap eller kan googla ”how to convert kindle AZW to (insert which ever fileformat you’d prefer)”, skulle lätt kunna fixa det ändå. Här är då böckerna något billigare, runt en 5 pund (vilket är ungefär 55-60 kr), och är då självklart på engelska, eftersom amazon är en engelsk hemsida (där finns både amazon.com och amazon.co.uk, och uk hemsidan är oftast billigare, så kolla alltid priserna där först, då de tenderar att vara billigare). Annars kan man ju även självklart ladda ner e-böcker olagligt online på dina vanliga nedladdningshemsidor.

En sak som finns till läsplattor är hemsidor som gutenberg.org, där det finns samlade gratis e-böcker att ladda ner. Dessa e-böcker är oftast klassiker på engelska och finns som sagt helt gratis, helt lagligt.

Priset på böcker till din läsplatta handlar helt enkelt om hur du får tag i dina böcker och vilken typ av bok du väljer att läsa.

Så, för att fortsätta diskussionen, vad är era åsikter om läsplattor? Tycker ni de är praktiska att ha eller små djävular som är här för att utrota våra älskade böcker? Har ni kanske möjligtvis själva en läsplatta, vilken i så fall och är ni nöjda med den? Vad är bra med den i så fall, och vad är mindre bra?

Ramblings om mitt bok- och kakliv

När jag ändå är igång och skriver kan jag ju lika gärna ge er en liten update i mitt bok- och kakliv! (Inget av det jag har att skriva fyller upp ett helt inlägg, så jag slår helt enkelt ihop allt till ett, hehe.)

Den stora anledningen till att jag varit inaktiv är kort och gott att jag haft fullt upp med George R. R. Martins tegelsten till bok, A Storm of Swords, som är så fet att den är uppdelad i två böcker. Jag är dock snart klar med den! Och jag gillar den nog mest av böckerna i A Song of Ice and Fire, än så länge! Ytterligare en anledning till att den tar sådan tid är dock att jag gör lite för mycket annat samtidigt...

I bokväg läser jag bland annat The Catcher in the Rye av J. D. Salinger, och stör mig som fan på Holden Cauliflower Caulfield, huvudpersonen. Han är udda, han är jobbig, och boken är skriven ur hans perspektiv. Bättre är dock Scott Pilgrim! Efter att ha sett filmen Scott Pilgrim vs. the World för 2347273234239e gången kom jag tillslut till skott med att låna hem böckerna från biblioteket! De är sex stycken graphic novels, skrivna av Bryan Lee O'Malley, och de är episka! För er som inte sett filmen handlar den/böckerna om Scott Pilgrim, en 20-nånting-årig kanadensare som försöker få kläm på sitt liv och på tjejer, typ. Väldigt mycket tv-spelshumor och annat, en utförlig förklaring kommer så småningom, när jag skriver en recension av hela serien!

Något annat som dock tar upp väldigt mycket av min tid är tv-serier. Många kvällar blir det att jag fastnar framför dator-skärmen, och när jag väl ska lägga mig i sängen och läsa upptäcker jag att klockan är för mycket och borde sova... Just nu är Buffy the Vampire Slayer som gäller, efter mycket tjat från, bland andra, Josefin... Jag är knappt halvvägs igenom, och börjar egentligen tröttna lite smått, men enligt mina källor blir den bättre snart, så jag uthärdar... Sedan väntar Firefly, Supernatural, Dollhouse, och lite andra serier... Jag förstår inte hur människor hinner med! (För att inte tala om alla serier jag påbörjat men kommit av mig med, typ Skins, True Blood, Dexter och Gossip Girl...)

Mitt kakliv har de senaste dagarna varit fyllt av kladdkaka, kladdkaka, och så kladdkaka. Jag och Josefin åt nämligen Moccasins "Chokladmums" för några dagar sedan, och redan dagen efter var jag där igen för ytterligare en bit... Den må vara dyr, 55 kr, men de kan sina saker! Den är kladdig men ändå lite seg, kola-aktig i smaken men ändå chokladig, maffig men ändå kan man inte sluta äta den, och så serveras den med grädde (som jag tycker är ovanligt god) och lite diverse bär. Mmm.... Inspirerad av detta mästerverk bakade jag kladdkaka hemma igår, som var god, men inte lika god som Moccasins...

Till vänster Moccasins, till höger min egen. Vill ni ha en riktigt god kladdkaka rekommenderar jag er alltså att bege er till Fersens väg 14 i Malmö. De är dessutom riktigt trevliga där!

Favvo-blogg!

För en månad sedan fick vi en fin liten överraskning från Nea borta på Boknea, nämligen en favvo-stämpel, som ser ut såhär!

Idén kommer från Nellons bokblogg, och tanken är att den som får en stämpel sedan måste stämpla fem andra bloggar, och på så sätt sprida uppskattningen! Och med tanke på att jag tar en evighet på mig att läsa ut min bok (in my defence är den dock över 1000 sidor lång, det är George R. R. Martins A Storm of Swords), och alltså inte har något annat att skriva om, får jag helt enkelt ta tag i detta!

Först och främst har vi ingen mindre än Boknea själv! Nea skriver alltid insiktsfullt om de böcker hon läser, och vågar skriva lite längre inlägg där hon utvecklar sina tankar kring bokens tema och dess karaktärer. Jag kan bara säga en sak, din svenskalärare måste vara stolt över dig!

Tjejerna på Tonårsboken är mer inriktade på just ungdomslitteratur, och skriver såväl intressanta recensioner samt håller koll på nyheter inom bokvärlden.

Unga böcker skriver, precis som Tonårsboken, främst om ungdomslitteratur, men de lyckas för det mesta att skriva om olika sorters böcker (kanske mer utländsk litteratur?). Ärligt och öppet skriven, med gott om reflektioner, även om recensionerna oftast ändå är hyfsat korta.


Bokhora är det nog många som känner till, och även om jag sällan läser de böcker som de skriver om här, är det en utmärkt blogg att följa för att ha lite koll på boknyheter och annat relevant.

This one I will write in English, because one of my favorite book blogs happen to be Forever Young Adult. These American ladies write about books, drinks, tv-shows and a lot more, and they are always hilarious. For a fun night, I highly recommend their Twilight drinking games! Or you can just read a few of their reviews, and you'll be hooked to their blog instantly.



Jag tycker det är väldigt svårt att välja ut vilka bloggar som är "bäst", eftersom att jag gillar alla på olika sätt. Det är tillsammans som de bildar min bokbloggsvärld, och det är tillsammans som de är bra (för mig i alla fall!). Genom att följa flera bloggar får man blandade åsikter och blandade nyheter, och det är egentligen då jag kan uppskatta dem. Det här blev lite flummigt, men min poäng är att jag inte har några favoriter, utan att jag behöver allihop!

Dash & Lily’s Book of Dares

Jag har alltså nu ännu en gång läst ut ännu en bok av författarduon David Levithan och Rachel Cohn, denna gången var det alltås Dash & Lilly’s Book of Dares.


Jag har väl gillat deras tidigare böcker, som Nick & Norahs Infinite Playlist, och Naomi & Ely’s No Kiss List, sådär. Där har varit bitar som jag älskat i de båda böckerna iblandat med bitar som jag knappt stått ut med att läsa. Jag har helt enkelt en aningens problem med sättet de två skriver böcker tillsammans. Därför var jag en aningens osäker då jag bestämde mig för att läsa Dash & Lily’s Book of Dares.

Dash & Lilly börjar med en röd anteckningsbok. En anteckningsbok där Lily har skrivit in några små utmaningar, eller ett litet prov, för att se om den som hittar anteckningsboken är vad Lily verkligen söker i en kille. Lily har sedan lämnat den i hennes favorit bokaffär bredvid hennes favoritbok och sedan väntat på att ödet ska inträffa. Självklart är det då Dash som hittar denna anteckningsbok bredvid sin favoritbok i sin favorit bokaffär och antar utmaningen. Men två kan spela samma spel. 

Dash & Lily är precis som David Levithan och Rachel Cohns tidigare böcker; helt OK. Den är snabbläst, lätt underhållande och stundtals rolig. Men det fattas ändå något för mig. Den blir bara en medioker OK bok enligt mig. Den är helt enkelt för ytlig och snabb för att jag ska börja bry mig om karaktärerna och om de till slut äntligen kommer hitta varandra. (men det kan också delvis bero på att jag inte direkt är personen som tycker att en gullig kärlekshistoria är alltför underhållande.)

Själv har jag aldrig förut läst någon av de böcker som Rachel Cohn har skrivit själv, så jag kan inte direkt uttala mig om skillnaderna mellan hennes böcker och denna skriven med Levithan.

David Levithans böcker däremot har jag läst några få av, och om man jämför de med Dash & Lily eller någon annan han skrivit i samarbete med Rachel Cohn, så är hans egna ofantligt mycket bättre. När Levithan skriver själv, kommer hans fantastiska språkanvändning fram på ett helt annat sätt och gör hela boken till en så mycket bättre bok än någon han någonsin skrivit med Rachel Cohn. Därför blir tyvärr de böckerna han skrivit i samarbete med någon annan inte lika bra, för Leviathans magi när det gäller språkanvändning försvinner nästan helt, vilket är riktigt synd.