The Magicians

Har ni läst Liftarens guide till galaxen? Eller någon annan helt jäkla skruvad bok som inte makes någon sense överhuvudtaget? Men de är så flippade att det liksom inte gör jag något, de tar inte sig själva på allvar, det är menat som komedi. Och då blir det bra. The Magicians av Lev Grossman är ett exempel på en bok som är totalt flippad, men som tar sig själv på alldeles för stort allvar, och som därmed har ett problem.

The Magicians handlar om Quentin Clearwater. Quentin är en ganska dryg kille, han är missnöjd med det mesta - skolan, föräldrarna, omvärlden överhuvudtaget - när han plötsligt blir antagen till en skola inte många hört talas om: Brakebills, en skola för magiker. Det är lite som Hogwarts, fast man börjar som sjuttonåring istället för elvaåring. Utan att ens se sig om lämnar han sin gamla värld för att finna lyckan.
   Till att börja med tror Quentin att Brakebills är allt han har drömt om, men efter ett tag inser han att han är lika deprimerad som vanligt, trots nya vänner och nya krafter. Han och hans vänner gör allt de kan komma på, hittar på allt möjligt för att underhålla sig, men eftersom att de aldrig blir utmanade blir de heller aldrig nöjda.
   Det är lite svårt att beskriva handling i The Magicians, för det är så mycket som händer, och under så lång tid. Det går inte riktigt att beskriva huvudhandlingen utan att avslöja vad som händer i de första två tredjedelarna. Om det ens är det som är huvudhandlingen, det är inte alltför klart. Och för att överhuvudtaget kunna diskutera handlingen och karaktärerna så måste man nästan avslöja det mesta. Så resten av det här inlägget kommer nog innehålla en del spoilers, jag är ledsen…

***SPOILER-VARNING***

Okej, snabbt, det som händer i grova drag: För det första har Quentin alltid varit obsessed över en serie böcker som utspelar sig i en magisk värld kallad Fillory (en fullkomlig rip-off av C. S. Lewis Narnia), och alla på Brakebills tycks också ha vuxit upp med dessa böcker. Väl på Brakebills börjar Quentin umgås med ett gäng vänner, och med Alice, som han efter mycket om och men blir kär i och de blir tillsammans. Spola fram lite i tiden tills när de alla har slutat skolan, ingen av dem gör något vettigt. Plötsligt dyker Penny, en kille från Alices och Quentins klass, upp, och säger sig ha hittat vägen till "the Neitherworld", världen mellan världarna (*host* så är det i Narnia *host*), och därifrån ska man kunna ta sig till Fillory. De bestämmer sig för att ta sig dit, men under en fest ligger Q med en annan tjej i gänget, och som hämnd ett tag senare ligger Alice med Penny. Allt är kaos. Men sen sticker de till Fillory tillslut ändå. Där händer en massa skit, framför allt dör Alice (typ). Så, det var de 500 sidorna.

Jag hoppar rakt på saken: Jag stör mig något otroligt mycket på Quentin. Och ja, jag inser att det nog är meningen, men det är så otroligt irriterande att läsa 500 sidor ur en så dryg karaktärs ögon. Han gnäller om allt. Han är apatisk. Han är slö. Han gnäller ännu mer, men inte fan gör han något åt saker och ting. Och så fuckar han allt med Alice och jag stör mig sååååå myyckeeet på honom!!!!! Han är en sån douchbag mot henne! Aaaarrrghhhhh. (När jag började formulera mina tankar kring den här boken för typ två månader sen så läste jag Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar och var extremt frustrerad över människor som förstör sina förhållanden på dumma sätt.)
   Problemet är att jag kan inte riktigt heller tycka om Alice. I början gillar jag henne, men när hon ligger med Penny så tappade jag min respekt för henne. Ja, Quentin var en riktig jävla tölp, och jag förstår varför hon gör som hon gör. Men kontentan av denna rant är helt enkelt att jag kan inte sympatisera med Quentin och jag kan inte sörja Alice, för min enda tanke är typ "Well, Q, jag vet inte vad du förväntade dig skulle hända, men om du trodde att du skulle få tillbaka henne får du skylla dig själv, din naiva idiot.". Quentins misstag förhindrar mig helt enkelt från att känna någon sorg. Istället för att bli rörd av denna "tragiska kärleksberättelse" blir jag bara irriterad.

Det fanns dock en sak jag trots allt gillade. Nu är det ett tag sedan jag läste den, men jag har för mig att rektorn på skolan (eller någon liknande person) säger till dem, när de ska ta sin examen, något i stil med att kanske var det inget bra att människor lärde sig använda trolldom, för då kan de få vad de än vill ha. Och är det något den här boken illustrerar är det just att för mycket makt och för lite utmaning leder bara till fördärv. Som magiker kan de få vad de än vill ha, de kan göra vad som helst, men ingen av dem är nöjda, ingen av dem mår bra. Och så är det nog för många i dagens samhälle också, vi har så många möjligheter, vi kan få så mycket så enkelt, att vi helt enkelt inte kan uppskatta det.

The Magicians har beskrivits som en Harry Potter för vuxna, och jag kan förstå varför, även om jag inte helt håller med. Jag skulle vilja säga att den är som en blandning av tre böcker:

• Harry Potter för att det ändå handlar om en person som inte känner att han passar in i sin värld, och helt plötsligt kommer till en skola för magiker och träffar nya vänner och bla bla bla.
• Narnia, för att Fillory är Narnia. Typ. Vääääldigt mycket en rip-off, på gott och ont.
• The Secret History som jag skrivit om, för att båda böckerna handlar om deprimerade, desperata ungdomar som försöker fly från sina liv med droger och allt mer galna idéer.

Alla dessa tre böcker/serier är väldigt bra. Och blandningen hade kunnat vara fantastisk. Ändå är jag inte riktigt nöjd med The Magicians. Det är nog just det att jag inte riktigt klarar av Quentin som förstör boken för mig. Det, och det faktum att den är så oerhört oförutsägbar samtidigt som den är väldigt seriös. Det funkar inte riktigt, på något sätt. Man försöker förstå, hänga med, relatera, men allt händer så snabbt, och det händer så mycket, samtidigt som det ibland inte händer något alls, och det blir bara…. för mycket. Det är just det den är - för mycket. (Men jag kommer nog ändå läsa fortsättningen. Inte riktigt än dock.)

Sökes: dystopians (utan lovey-dovey stuff)

Så jag vill läsa en bra dystopian. En riktigt bra, fantastisk till och med.
Jag har letat och letat bland mängder av goodreads sidor och inte hittat något som verkar särskilt intressant.
Så här är jag, frågandes om hjälp att hitta en riktigt bra, fantastisk dystopian. Som inte är full med massa lovey-dovey stuff. I just can't stand lovey-dovey stuff. Så nu ber jag alla er små söta fina underbara bloggläsare om rekommendationer till fantastiska dystopians utan massa kärlekstrams. Så att jag kan få mitt sug för dystopians tillfredsställt. (A fair warning though. Jag har läst väldigt mycket dystopian, så det kan mycket väl vara så att jag redan läst ditt förslag, men kom med det ändå. :) Vill höra vad du tyckte om den i så fall.)

Ender's Game

Uppföljare kan verkligen förstöra en bok för mig.
Jag behöver inte ens läsa dem. Från det att jag ser att en bok har en uppföljare, sjunker den lite i mina ögon.

Den regeln är självklart inte sann för alla böcker, vissa böcker blir bättre för att de är en del av en serie för att man får mer av dem. På vissa böcker gör det ingen större inverkan.
Men så har man de där böckerna som sjunker i betyg. Som jag gnäller om till Josefin, bara för att det finns en uppföljare!
Ender's Game, av Orson Scott Card är en sådan bok, och Josefin har försökt få mig att läsa den i ett halvår.
Och den var bra, fantastisk till och med, överraskade mig grudligt, och när jag hade ett kapitel kvar, skrev jag till Josefin att det kan vara den bästa boken jag har läst, någonsin.
Sen läste jag sista kapitlet... Sen gick jag in på Goodreads för att betygsätta den och såg att den hette Ender's Game (The Ender Quintet #1)... Sen tyckte jag kanske inte längre att det var den bästa boken jag någonsin läst.

Boken är en sci fi historia som utspelar sig i framtiden, där jordens befolkning har koloniserat och utforskat rymden. På deras resor har de stött på en annan inteligent ras, the buggers (jätteinsekter), och för 50 år sedan hamnade de i krig med varandra, där mänskligheten vann, mot alla odds. När ett nytt krig är på väg att bryta ut, blir Ender Wiggin, 6 år gammal, utvald till att vara det militära geni som är mänsklighetens enda hopp. Han blir skickad upp i rymden, till The Battle School, tillsammans med andra barn, för att genomgå den träning som krävs för att han ska kunna leda mänskligheten till ännu en vinst.

Jag hade svårt att se karaktärerna i de åldrar som de skulle vara, främst för att ingen av dem betedde sig som vanliga 7-åringar, men handlingen fångade mig direkt, det var action, det var spänning, det var en analytisk underbar huvudrollsinnehavare, och jag kunde inte lägga ifrån mig boken, hela tiden suktade jag efter mer.

Sista kapitlet var dock helt överflödigt, om de (eller kanske bara jag) hade stannat vid näst sista kapitlet, hade det varit den bästa boken jag någonsin läst, troligtvis. Det är så svårt att förhålla sig till det. Jag har läst så många böcker, så hur kan man sätta dem på en linje efter varandra från sämst till bäst?
Trots avslutningen, och trots att jag kände mig uppgiven när jag såg hur många böcker som Orson Card har skrivit om Ender (Quintet borde ju betyda 4 böcker, men så har man alla de där halvböckerna man kan klämma in, 0.5, 1.5 och 1.6, 2,9 och så vidare) fick den högsta betyg av mig, och det är en bra bok. En underhållande bok.
Som fristående.
Jag kommer inte läsa vidare.
Och den hade bara klarat sig utan epilogen, som så många andra böcker.
Varför envisas författare med att skriva epiloger!

Death Comes to Pemberly

Jag läser inte deckare. De intresserar mig inte, de har oftast samma grundpremiss allihop, med en överalkoliserad, överviktig poliskommisarie där för att uppklara brottet, som inte har någonting att förlora längre, för han har arbetat bort hela sina liv, och inte gör någonting efter lagboken, men kommer undan med det, och räddar dagen. Och precis som jag skrev med Dystopians, är det svårt att hitta de riktigt bra, bland all skit.
Något som jag läser dock är Jane Austen. Stolthet och Fördom är en av mina favoritböcker någonsin, och när jag såg titeln på den här boken var jag tvungen att plocka upp den. Bara för att se om det var Det Pemberly.
Och det var det ju!
Hade det inte varit PD James som hade skrivit den dock, så hade jag nog ställt tillbaka den igen, men henne har jag ju hört om, hon har ju skrivit massvis med böcker, det här måste ju vara bra!
Så på flyget hem från England, började jag läsa.

Det är 6 år efter att Lizzy och Darcy gift sig, och de bor nu på Darcy's gods, Pemberly, med sina två söner. Med Lizzy's syster Jane och hennes man Bingley precis runt hörnet, och med Lizzy's pappa på besök ofta, är allting så perfekt som det kan bli när man inte ska fortsätta skriva på en historia.
Historien tar sin början kvällen innan den årliga höstbalen i Darcy's mammas ära, och några få vänner är närvarande. Plötsligt störs friden av att en hästdragen vagn kommer körande i full galopp uppför infarten, och ut ur den ramlar Lydia, helt hysterisk, för hon tror att Wickham, hennes man, har blivit mördad på Pemberly's ägor.

Jag tyckte om den, det är en bra fanfiction, jag fastnade redan från första meningen och introduktionen där hon snabbt resummerar Stolthet och Fördom, utan att få det att låta som en upprepning, och jag tycker att PD James har lyckats fånga essencen i Stolthet och Fördom, och gjort boken till sin egen, utan att helt frångå Jane Austen's röst. Hon får mig att se alla de välkända karaktärerna i en ny dager, både de stora men också några mindre, och jag får en djupare förståelse för vissa av dem. Den får mig också att vilja läsa Stolthet och Fördom igen. Det är hyllning till Jane Austen, från PD James, och hon gör det bra. Det märks att författaren har kul när hon leker med Austen's karaktärer. Death Come's to Pemberly är en trevlig läsning, den fick mig inte att vilja läsa fler deckare, för som deckare är den väldigt tunn, och kunde verkligen ha skrivits väldigt mycket bättre, med mer fokus på bra författande, men det är trevlig höstläsning, med en kopp te och regn utanför fönstret.

City of Bones (The Mortal Instruments #1)

Lite sent kanske, men här kommer en liten recension av såväl boken som filmen City of Bones av Cassandra Clare, första delen i serien The Mortal Instruments.

Min kära vän Julia har en tendens att lyckas övertala mig till att läsa/se böcker/filmer/serier som jag annars nog inte hade tagit mig an, nämligen den uppsjö av fantasy-YA som numera poppar upp som svampar. Utöver just den här boken har hon fått mig och min pojkvän att börja titta på MTVs serie Teen Wolf, som jag kanske tar mig i kragen och skriver ett inlägg om så småningom. Hursomhelst, Julia övertalade mig till att jag skulle följa med på premiären av City of Bones, och framför allt att jag skulle hinna läsa boken innan dess, vilket jag också gjorde.

City of Bones handlar om Clary, en femtonårig, helt vanlig tjej som bor med sin mamma i New York. Clary börjar se konstiga saker runt om i staden, och när hennes mamma plötsligt försvinner visar det sig att det finns en dold värld, fylld av demoner och underliga varelser. Men det finns också de som försöker skydda omvärlden från demonerna, och några av dem är Jace, Alec och Isabelle. Clary dras med in i deras värld i jakt på sin mamma, samtidigt som hon också börjar känna en viss attraktion till Jace.

Det som är lite "meh" med City of Bones är... främst Clary. Jag har helt enkelt lite svårt att gilla henne. Inte för att hon är svår person som har ett dolt traumatiskt liv bakom sig och därför är lite tvär eller något sånt, utan hon är helt enkelt lite för tam. Eller något. Hon ska vara lite "udda" (tecknar, går på poesiuppläsning med sin kompis (okej, fine, det är inte så frivilligt but still), "inte som andra tjejer"), och udda i all ära med det känns lite krystat, lite överdrivet. Och sen tycker jag inte hon har en så imponerande personlighet i övrigt, den är bara väldigt... ja, tam. Intetsägande.

(Okej. Kan vi ta en liten paus nu och prata om Clarys barndomsvän Simon nu? Han är typ världens gulligaste. De har känt varandra hela livet och han har varit kär i henne större delen av den tiden. Och nämnde jag att han är så söt? Och han spelas av Robert Sheehan i filmen som gör honom SÅ BRA! Okej, färdig nu.)

I övrigt känns boken mest som en standard YA-fantasy, sådana som spottas ut ett par stycken i månaden och som kanske inte är dåliga, men inte heller fantastiska. Kanske börjar jag bli gammal, men allt oftare känns de här böckerna helt enkelt lite fåniga, lite barnsliga, och mest som ett kort äventyr man grottar ner sig i, för att, när man lägger ifrån sig boken, mer eller mindre glömma bort.

Plus för filmen:

1. De som ska prata brittiska pratar faktiskt brittiska! Yes! Jag var lite orolig att de skulle amerikanisera det för mycket och inte orka fixa brittiska skådespelare, men det ordnade de galant. 
2. Också plus för Clarys mamma som spelas av Lena Headey, som också spelar Cersei Lannister i Game of Thrones. Total mindfuck att se henne som en trevlig person, men hon passade definitivt i rollen. 
3. Jag gillade också han som spelade Jace, Jamie Campbell Bower. Jag vet att han är ett hett diskussionsämne på nätet, men jag var ändå rätt nöjd. Han var tillräckligt mycket av en tölp! 
4. Robert Sheehan som Simon!!!!! (Eventuellt en liten ny kändiscrush, kanske.) Jag måste se Misfits nu.
5. Magnus Bane AAAAAAH!!!! Episk.

Minus för filmen:

1. Vad fan hände när de valde skådespelare till Alec??? Kevin Zegers passade inte ALLS.
2. Jag hade inget emot Jonathan Rhys Meyers som Valentine per se, däremot tyckte jag inte alls om hur de framställde honom. Han ska (enligt mig) verka helt normal och sansad, man ska ju inte fatta att han är psycho. Så som han ser ut finns det ju ingen som skulle låta sig manipuleras av honom.
3. Inte heller helt nöjd med Hodge. Tyckte han skulle varit mer som en mysig farfar som man verkligen litar på, nu kände jag direkt att något inte stämde.
4. Som alltid, de ändrade väääldigt mycket, vilket man, som alltid, kan förstå, men ändå inte gilla.

Sammanfattning: City of Bones är en helt ok bok om man är sugen på en snabb, action-fylld ungdomsbok i urban fantasy-miljö, utan att man vill ta sig an något alltför betyngande. Filmen följde boken hyggligt och hade definitivt sina stunder (Robert Sheehan <3), men inte heller den det bästa jag sett. 

Waiting for the Barbarians

Recently me and my brother were discussing books, because I had decided to look through his bookshelf in search for something different to read. I know that I will always find things I wouldn’t usually otherwise pick up in my brother’s book shelves, because he reads a lot of non-fiction, which I’m ashamed to admit, I’m not excellent at doing. What I found though and that my brother recommended greatly was Waiting for the Barbarians by J.M Coetzee, a South African author, who won the Nobel Prize in 2003 (a book of fiction in my brother’s bookshelf? (Yes, I was slightly amazed).

Curious and with little expectations I picked it up and started reading. First off, the language which the book is written in is beautiful and yet sometimes really hard to understand (which might just be the top criteria for having won the Nobel Prize in Literature, it seems.) Still I found it hard to not like this book.

The story goes of an unnamed magistrate of a small colonial town that lies on the outskirts of The Empire. This is a small peaceful town on the frontier that has never been disturbed by anything but rumors of the barbarians outside the walls. This peaceful small town is soon disrupted by a declaration from The Empire to send out its special forces, The Third Bureau, due to rumors that the barbarians will attack the town.  The story then goes own and follows this town and the magistrate through the harsher times to come, that will change this whole town.

As mentioned before, it isn’t the easiest of reads, but I still enjoyed it. The language, even though hard to sometimes grasp, is beautiful and thoughtful. The story is paced slowly and sometimes I couldn’t understand what was the point of some specific passages, since they didn’t exactly bring forth the story much.

Also, I know not to apply the goggles of judgment for how things was in the past with my perception of now and put them to the same standard, but I still couldn’t help but get slightly creeped out by the magistrate’s unconventional and frankly quite weird obsession with young women. I know I talk of another time, when things were different, but it still creeped me out.

Conclusion I would say is that if you like classics or like the idea of being a well-read person, then you should totally read this book. Or just because of the fact that it contains beautiful, thoughtful language and because it is probably something along the lines of something you have never read before. 

The Time Keeper

The Timekeeper av Mitch Albom plockade jag bara upp för att jag var på biblioteket och hade ingen lust att fortsätta läsa Krig och Fred. Jag hade aldrig hört om den förut, men första sidan verkade lovande, och framsidan är vacker.

Den första människan att någonsin mäta tid hette Dor och levde för 6000 år sedan när tid inte var något man brydde sig så värst mycket om, men Dor var nyfiken på hur världen egentligen fungerade. Efter att hans fru dog, klättrade han uppför Babels torn för att nå himlen och kräva mer tid. Babel föll och Dor blev instängd i en grotta där han aldrig skulle åldras, men där han skulle få lyssna på alla som någonsin bad om mer tid, om mindre tid, att klockan skulle stanna eller att den skulle gå fortare. Ju längre tiden gick, desto högre blev kakafonin av röster.

Sarah är en tjej som vill att klockan ska gå snabbare så hon kan umgås med killen hon är kär i. Om hon bara umgås mer med honom, så kommer han också bli lika förälskad i henne, väl? Det är ju så det funkar när man är 14 och är kär för första gången.

Victor är en miljonär som har fått reda på att han har månader kvar att leva. Han bestämmer sig för att frysa ner sin kropp så han kan bli helad i framtiden av mediciner som ännu inte uppfunnits.

Efter 6000 år i grottan blir Dor frisläppt för att hjälpa dessa två människor inse vikten av den tid man får.

Som alltid med Mitch Alboms böcker så ska man lära sig något av dem. Här är tanken att du inte ska ta tid för givet, och leva i nuet. Jag tyckte om den, men den fick mig inte att känna något. Det var en bok att plocka upp när man behöver något lättläst och inte vill tänka. Den fick mig inte att tänka efter, känne efter. Jag känner inte annorlunda om tid efter att jag läst den. Jag kände ingenting för karaktärerna som kändes outvecklade och tvådimentionella. Historien hoppar mellan de tre, och man får små inblickar i deras liv,  innan den mot slutet knyts ihop, och jag kände aldrig att jag brydde mig om dem.

Att välja en miljonär som levt ett helt liv, ett bra liv, men som vill leva för alltid och tror att pengar kan köpa allt, och en självmordbenägen fjortonåring som får sitt hjärta krossat för första gången är heller kanske inte de karaktärer jag hade valt. Det finns andra karaktärer som jag hade känt passat bättre i rollen.

Men ibland är det lättläst och underutvecklat man vill ha. Den var fortfarande helt okej läsning, och jag tyckte om den.

Jag är bara inte så vild med Mitch Alboms språk och stil.