Prep

Lee Fiora är i början av Curtis Sittenfelds Prep en fjortonårig tjej som bestämmer sig för att söka in till en av de finaste, snobbigaste internatskolorna i USA, Ault School. Till såväl hennes egen som sina föräldrars stora förvåning blir hon antagen, och när hon dessutom får ett stipendium som täcker större delen av kostnaderna finns det inte längre något som hindrar henne.
   Väl framme på Ault inser dock Lee att det är en sak att komma in, men en annan att passa in. Alla på skolan är barn till framgångsrika män och kvinnor som mer eller mindre badar i pengar. De har ett helt annat sätt att se på saker och ting, det finns outtalade regler som alla vet att de ska följa, och det viktigaste är att alltid kämpa för att synas, utan att det märks att man försöker. På sin förra skola var Lee en av de smarta, på Ault förpassas hon till utkanterna såväl socialt som akademiskt. För att inte bryta några av de för henne nya reglerna väljer hon platsen som åskådare, hon iakttar alla på skolan, hon har full koll på vad alla heter, var de kommer ifrån, vem som umgås med vem, men hon deltar aldrig. Hon vågar helt enkelt inte.
   Under de fyra åren som Lee befinner sig på Ault förändras naturligtvis saker och ting - mot slutet av första året finner hon sin första äkta vän (Martha Porter), som under resten av skoltiden blir den enda hon kan anförtro sig åt. Under det första året sker också något underligt - Lee råkar hamna i en taxibil bredvid skolans snyggaste kille, Cross Sugarman, och helt plösligt lägger han armen runt henne och börjar dra sina fingrar genom hennes hår. Från den stunden är Lee hopplöst förälskad i honom, såsom unga tonåringar i böcker tenderar att bli.

Lee är definitivt en välskriven karaktär, det betyder dock inte att jag gillar henne. Många gånger kan jag känna igen mig i hennes osäkerhet, hennes tankar om att "varför skulle den personen vilja prata med mig" och liknande, och hennes ovilja i att delta för att inte riskera några faux pas. Men samtidigt är hon för velig, där hon både tänker och agerar utefter denna inställning, brukar jag ändå slappna av och omedvetet "visa vem jag är", man orkar ju helt enkelt inte hålla uppe denna fasad av nonchalans och ointresse. Hon säger själv hur uttröttande det är att ständigt vara på sin vakt, hela tiden ha koll på sin omgivning, och då tänker jag bara "men slappna av då!!!". Men visst, jag har aldrig bott på internat, så självklart är det lite annorlunda.
   Sen har vi också problemet med hennes besatthet av Cross. Personligen (oj vad det här inlägget blev mycket om mig) kände jag aldrig den typen av gränslösa förälskelsen i den åldern, framför allt inte till någon jag pratat med en gång. Klart man var småkär i lite olika killar, men really, jag hade inte gjort allt de bett om, såsom Lee hade gjort allt för Cross. Därför har jag lite svårt att förstå mig på henne här, även om jag inser att andra nog kan identifiera sig med henne. Men det känns helt enkelt lite överdrivet.
   (Lee har också vääääldigt lätt för att börja gråta, och damn girl, här känner jag igen mig! Jag hatar det, men det är sån jag är - en crybaby.)

I övrigt tycker jag ändå om boken, det finns en väldigt bestämd känsla i den som stannar kvar inom en en stund efter att man lagt den ifrån sig. Man sugs faktiskt in i internatskolevärlden, och just eftersom att Lee inte interagerar med sin omgivning så mycket utan mest tänker för sig själv, kan jag verkligen känna hur det är att gå runt bland de gamla husen och in i kapellet och deras små rum och klassrum och allt möjligt.

Någonstans mitt i boken började jag tänka på och jämföra Prep med de tidiga Harry Potter-böckerna. Båda böckerna utspelar ju sig på internatskolor, men stämningarna är ändå så olika. Harry Potter må ha fiender och problem, men han har hela tiden sina vänner runt omkring sig, och även om han är lite av en outsider i början får jag aldrig känslan av att genuint känner sig utanför särskilt ofta. Lee i Prep är raka motsatsen, hon känner sig aldrig som en del av skolan, och till och med med vännen Martha finns det gränser för vad som diskuteras. De två böckerna visar lite olika sidor av det hela, och jag misstänker att det nog kan vara så det är. För vissa är det svårt att hitta sin plats, för andra går det lättare. (Naturligtvis är det betydligt mer fokus på detta i Prep än i Harry Potter, men jag kan ändå inte låta bli att jämföra.)

När jag blev klar med Prep fanns det en konstig känsla kvar i mig, en känsla av att inte riktigt vilja det låta gå. Det hände så mycket på slutet som kunde blivit bättre om bara huvudkaraktären varit säkrare på sig själv, om hon bara hade kunnat lita lite, lyssna lite. Om det är något som gör mig irriterad är det missförstånd, och allt som sker mellan Lee och Cross slutar i ett enda stort missförstånd. Och även om jag inte ens gillar Cross så gör det mig så frustrerad. Men jag antar helt enkelt att det är ett gott tecken att en bok berör mig så, det är ju det bra böcker gör.

Ett nytt bokslukande kakmonster

Med alla förändringar som nu görs på bloggen så har vi ytterligare en sak som kommer hända inom den närmsta framtiden. Den saken är nämligen att vi får ett tillskott på bloggen. Detta tillskottet heter Emma och kommer hädanefter också att skriva diverse inlägg här på bloggen. Hon läser väldigt mycket (säger jag, som innan varit känd för den som läser mycket, så då kanske ni har en aning om hur mycket hon verkligen läser). 

I alla fall, Emma är en stereotypisk bokslukare som äger en extrem mängd av böcker. Most of them because they're pretty. Annars finns böcker som HP-serien, Hunger Games och Les Miserables bland Emmas favoriter, annars brukar hon också gilla böcker av Scott Westerfeld, John Green och Jane Austen. 

Så, hädanefter kommer ni alltså kunna bekanta er med ett till bokslukande kakmonster. :) 

Author Crushes

I know I've probably mentioned before on this blog that I have author crushes. The meaning of this being that you love an author and his/her works so much that you just have to read everything he/she has ever written, and that you are completely blown away by his/hers geniusness.
I have a lot of author crushes.
One of my author crushes is actually a Swedish author (which is weird, because I don't read that much in Swedish.) The one I'm referring to now though is Jonas Gardell, his writing is simply amazing and he uses the Swedish language in a way I could only dream of ever using. As well as his writing just kind of hits you and gets to you on such a personal level that I can't really understand how he does it.
Then we have Douglas Coupland, who wrote books such as Player One, JPod and Hey Nostradamus! Somehow Coupland has a way with words and telling a story that I find amazing. I find his writing intelligent and just a pleasure to read.
As I've mentioned before on the blog Mark Levengood is also another of my author crushes. He somehow uses language beautifully, funny, witty and yet serious and thoughtful.
A newcomer to the list is Jonathan Saftan Foer. I hadn't read that much by him before, I read Extremly Loud and Incredibly Close when I was probably a bit too young and it was the Swedish translation of the book. Anyways, I read Everything is Illuminated this last year, and kind of fell in love with him and his style of writing.
An author worth mentioning on the list is actually David Mitchell, even though I think my crush there isn't fully developed yet. Mitchell is an amazing author that writes in a way I couldn't even dream of writing. And whenever I read anything of him, I get slightly blown away by the writing and the ideas he has of how to form his novels.
I still have a lot more author crushes, but most of them are only in their early stages of  a crush, you know the stage were you're afraid to admit it because if you do, maybe you'll just end up ruining it completely then.

Relaunch

Så, som ni kanske märkt har jag och Kim (speciellt jag) varit fruktansvärt inaktiva på bloggen det här senaste året, av en massa olika anledningar. I alla fall, nu hade vi tänkt ta oss i kragarna och sätta igång igen, men den här gången kommer det bli några förändringar.
Den största förändringen kommer då vara att vi kommer börja skriva på engelska också. Vi tänker oss att det kommer se ut som så att några inlägg kommer komma på engelska och några på svenska. Detta är helt enkelt för att vi båda är väldigt bekväma med att skriva på engelska och ibland är det även enklare. Något som i alla fall jag tycker, eftersom mestadels av tiden använder jag engelskan mer än vad jag använder svenskan, vilket få gör det väldigt svårt att skifta snabbt till svenska för att skriva ett blogginlägg.
Därför kommer det nu komma inlägg på båda språken hädanefter.
Vi borde även skriva mer om kakor, eftersom det mestadels blir mycket böcker, men kakor är väldigt gott, och borde skrivas om mer. Om ni är intresserade skulle jag kunna skriva ett inlägg långt som en uppsats om hur det är att baka i en gammal gasugn där man inte har en aning om grader, utan bara liten låga eller stor låga. Det är en hel vetenskap i sig själv. Trust me.
Men i alla fall, vi tänkte alltså nu sätta igång de här förändringarna. Så framtiden för bloggen kommer se ut, lite engelska, lite svenska och kanske lite mer kakor.

The Perks of Being A Wallflower - Kims recension

"Så himla bra bok!", "Det finns så många bra citat från den!", "Har du fortfarande inte läst den? Du måste läsa den! Och se filmen!"

Alla pratar om och älskar sönder Stephen Chboskys The Perks of Being A Wallflower, alla mina vänner har gett den fyror och femmor på Goodreads, och min syster, som lånade ut den till mig, hann ta tillbaka den innan jag hann börja läsa, för hon ville läsa om den igen. För typ femte gången. Höga förväntningar? Mmm.

The Perks of Being A Wallflower är en underlig bok, skriven ur en femtonårig killes perspektiv. Charlie, som han kallar sig själv men inte heter, berättar sin historia i form av brev till en fullkomligt okänd och irrelevant person. Det blir snarare som en dagbok, där Charlie berättar om hur det är att börja high school, om hans favoritböcker, och så småningom börjar han prata om sina nyfunna vänner Patrick och Sam (en tjej), som går sista året men som ändå umgås med honom, och om deras gäng, och om deras eskapader, och om den veckoliga The Rocky Horror Picture Show, som de alla kan utantill och spelar upp med kostymer och allt framför bioduken. Men allt är inte bra hela tiden; Charlie är en person som inte tar för sig, inte deltar, utan mest står bredvid och iakttar. Det leder till att han har många tankar om väldigt mycket, men aldrig agerar ut någonting, vilket ibland kan leda till lite jobbiga situationer. Som när en tjej man egentligen inte tycker om så jättemycket vill gå på en dejt med en. Och efter det vill bli tillsammans. När man egentligen tycker om någon annan.

Charlie är en väldigt underlig person. På framsidan av boken står det, från en recension i USA Today, att den skulle vara i samma stil som The Catcher in the Rye, vilket jag verkligen inte håller med om (för den hatade jag (hur kan man gilla Holden Caulfield????), och den här boken tyckte jag ändå om, hyfsat). Jag blir istället påmind om The Curious Incident with the Dog in the Nighttime. Charlie är knappast autistisk, men han är väldigt.... passiv. Som sagt, han mest observerar vad andra gör, och gör väldigt sällan något på eget initiativ. Ett tydligt exempel är den ovan nämnda dejten, som han är väldigt nervös över. Han vet överhuvudtaget inte vad han ska göra, och frågar därför Sam dagen innan hur han ska bete sig. Hon ger honom konkreta tips på saker han bör säga, och dejten går bra ända tills något händer som Sam inte hade förberett honom på. Då blir han helt oförmögen att själv ta initiativ.

Som den underliga person han är blir hela boken lite speciell, då man bara får följa Charlies tankar. Den var lätt att läsa, tog aldrig emot att sätta/lägga sig ner med, men ändå kände jag inte riktigt att jag gillade den. Större delen av den slank ner utan att jag kände att den påverkade mig. Först efter andra halvan började jag uppskatta den något, det fanns några fina scener (min favorit är en då han och hans syster har en fin stund då de äntligen kommer överens och hjälps åt), men på det hela taget kände jag mest "meh". Inte en dålig bok, men jag har läst bättre, och jag håller inte alls med om att det skulle vara det mest fantastiska jag läst. Vad vet jag, kanske var jag bara på fel humör?


(Jag har fortfarande planer på att se filmen dock, och när jag har sett den kanske jag kommer med ytterligare ett litet inlägg. Jag ska försöka bättra mig, jag lovar! Snart är det lov!)

The Secret History

The Secret History av Donna Tartt har länge stått på min att läsa-lista, efter att min mamma sagt att jag måste läsa den. I bokhyllan har den också fått stå ett tag, men tillslut tog jag fram den och började läsa.

Boken börjar abrupt med att man får bevittna ett mord. Ett gäng ungdomar från Hampden College knuffar ut en av sina vänner över en klippkant, och man tänker "What just happened?". Därefter slängs vi tillbaka ett år eller så i tiden, till hur allt började, hur California-killen Richard Papen hamnade på ett college i östra USA, och hur han kom i kontakt med den udda men spännande gruppen av classics-studenter, ett fåtal utvalda av den underliga läraren i ämnena. Richard blir en del av deras cirkel, men under hela sin första termin känner han att det är något han missar. Och snart går det upp för honom att allt kanske inte är så stabilt som det verkar.

Egentligen skriver Donna Tartt ganska långsamt, för boken är utdragen på hela 600 sidor, men upplägget och stilen är sådan att man inte kan hjälpa att dras in i berättelsen och får svårt att läsa något annat. Man kastas ju in i berättelsen väldigt plötsligt, och visst kan det kännas lite frustrerande att man sedan måste uthärda en tämligen seg del där Richard berättar om sitt liv, men även om det är något drygt är det förvånansvärt intressant, och framför allt vet man att något kommer att hända, och är väldigt motiverad till att fortsätta läsa. Det är i början väldigt svårt att förstå hur gruppen kan ta livet av sin vän, och detta driver hela tiden en till att plocka upp boken.

En rolig sak med boken är att våra karaktärer läser classics, det vill säga gammalgrekiska, latin och liknande. Man får hela tiden hänvisningar till gamla verk från antiken, och någon gång i början har deras lärare en lång utläggning om något som jag inte ens kommer ihåg, men som ändå var otroligt fascinerande. Av det lilla smakprovet kan man förstå att studenternas värld nästan förvandlas till ett klassiskt verk, och mycket riktigt är det bästa sättet att beskriva denna berättelse som en tragedi från antika Grekland eller möjligen Shakespears tid. Alla ingredienserna finns med, missförstånd, avundsjuka, galenskap och död. Inte riktigt lika illa som Hamlet, där ungefär alla större karaktärer utom en dör, men det är ändå åt det hållet.

Ytterligare en sak jag gillade, var språket. De må vara amerikaner, men de pratade som britter, på ett underbart, välutvecklat och nästan snofsigt sätt. Jag vet inte om det kan kallas trovärdigt, men det var ganska fantastiskt att läsa.

Det är lite svårt att sätta fingret på vad den här boken är egentligen. En tragedi, ja, men också ett mordmysterium, och en berättelse om att höra till en grupp, och att växa upp, till viss del. Jag vet inte heller helt vad jag tycker om den, men det är onekligen intressant, och lämnade ett väldigt stort tomrum efter sig. Hur stor boknörd jag än är har jag ändå svårt att ta upp en bok och börja läsa den ibland, även om jag gillar den, men det hände inte riktigt med den här, trots sitt låga tempo. Så det slutgiltiga omdömet får nog ändå bli att den var rätt bra, att den lämnade ett märke efter sig, och definitivt att man bör läsa den av den enkla anledningen att den är fascinerande.

En förklaring

För att klargöra: anledningen till att jag och Josefin i princip har upphört att blogga är de följande...

Josefin har åkt iväg till Tjeckien för att vara där i knappt ett år, och har allmänt fullt upp med allt vad det innebär.

Jag har börjat på universitetet här i Sverige, och har helt enkelt ingen tid. Innan hade jag ca 25 min på mig varje dag på bussen att läsa, men nu har jag flyttat till Lund, och då har jag inte ens bussresan kvar. Så ja. Jag skriver ingenting dels för att jag inte hinner skriva, men också för att jag inte hinner läsa... Den sorgliga sanningen. Kanske så småningom dock!