The Help

The Help är skriven av Kathryn Stockett och utspelas i den amerikanska södern på 60-talet, närmare bestämt i Jackson, Mississippi. Den handlar om Skeeter, en vit ung aspirerande författare och en handfull av mörkhyade hemhjälper. Däribland dem den lite äldre men ändå rara och försiktiga hemhjälpen Aibileen och den unga kaxiga Minny. Som läsare får man sedan följa dessa tre huvudkaraktärer igenom en resa som kommer att förändra inte bara hela Jackson utan som kommer sträcka sig som en våg av förändring mycket längre än så.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva The Help. Boken är 400 sidor lång och är vid tillfällen en ren pina att ta sig igenom, samtidigt som den är väldigt bra ändå. I mina ögon är den dock alldeles för förutsägbar för att jag ska kunna tycka riktigt bra om den. Så fort jag öppnade den och började läsa, så förstod jag hur hela slutet utformat hur allt skulle gå till och det tog bort hela njutningen med att bli överraskad och vilja fortsätta läsa och få veta vad som ska hända.

Jag fann verkligen inte The Help i närheten lika bra som, till exempel To Kill a Mockingbird  (har ni inte läst den än, så föreslår jag att ni går och gör så nu. Jag vet att den är lite seg i första halvan av boken. Men läs den. Den är bra, jag lovar). En annan bok som även rör ämnet om medborgerliga rättigheter mellan vita och mörkhyade i den amerikanska södern.   

För mig blev The Help helt enkelt en bra bok som borde läsas, men som var på tok för förutsägbar för att någonsin kunna hamna på någon av mina topplister över bästa böcker. 

A Great and Terrible Beauty

Varning för små spoilers samt högst osammanhängade tankar.

A Great and Terrible Beauty, första delen i en trilogi av Libba Bray, handlar om Gemma Doyle. Hon är en sextonåring under den viktorianska eran, uppvuxen i Indien tills det att hennes mamma dör då hon skickas till London. Det är bara det att hennes död inte var normal. Det konstigaste av allt var dock att Gemma såg allting, trots att hon inte var där.
   Väl framme i London fortsätter hon se konstiga saker samtidigt som hon dras in i det mest populära gänget på skolan. Långsamt uppdagas det dock att hon är annorlunda och bär på speciella krafter, samt att hennes mamma kanske inte alltid haft rent mjöl i påsen. Typ.
   Jag vill vill vill vill verkligen tycka om Brays roman. Det finns så mycket som är bra. Miljön, det viktorianska London, kan jag aldrig tröttna på, och egentligen tycker jag om de flesta av karaktärerna utom möjligen... Gemma. Jag har lite svårt för att gilla henne. Hon handlar orationellt och gör saker som är orealistiska ibland, och jag känner inte riktigt att jag bryr mig så mycket om henne. (Jag vill dock väldigt gärna att hon ska få till det med Kartik, haha!) Istället är det främst hennes vänner - Felicity, Pippa och Ann - som jag hejar på, samt deras fantastiska lärare Miss Moore (även om hon mycket väl skulle kunna vara en av de "onda"). Problemet tror jag dock ligger hos författaren, för ibland handlar även de andra karaktärerna högst orealistiskt (nu syftar jag främst på Felicity i slutet av boken...) och ändrar sig alldeles för fort.
   Samtidigt finns det dock mycket jag tycker om. Jag älskar växlingarna mellan det propra som alla kvinnor förväntas vara en del av samt hur karaktärerna så starkt bryter mot sitt samhälle. Något av det roligaste var faktiskt när Gemma första gången drömde om den mystiske Kartik (låt oss bara säga att drömmen var sexuell av sitt slag, haha) och hon upptäcker att det kanske inte alls är som alla vuxna säger, att kvinnan inte ska njuta utan bara föda barn, helst söner. Förmodligen min favoritdel!
   Storyn i sig är spännande, men ibland blir jag lite förvirrad. Världen de kommer till får jag aldrig något grepp om, det är mest en massa svammel om hur fantastisk den är, men inte tillräckligt med konkreta saker för att jag ska få en bild i huvudet. Nu är det förvisso en drömlik värld, men ändå. Det kunde gjorts bättre.
   Nu vill jag inte låta som en surpuppa, för jag tyckte ändå om den, och ska definitivt läsa de andra två delarna så småningom (först några böcker ur bokhyllan dock!)

London - igen

Vad är det egentligen med London? När jag är där bara kan jag inte låta bli att köpa en massa underbara, vackra second-hand-böcker! Den här gången hade jag och Josefin en max-köps-gräns på fem böcker per person som vi... mer eller mindre lyckades följa. Josefin lyckades (typ). Jag inhandlade sex böcker (typ). Typ-en finns i meningarna eftersom att detta är sanning med modifikation. En av mina böcker var nämligen The Hitch Hiker's Guide to the Galaxy-trilogin (som är på fem böcker) i en bok, så... egentligen har jag köpt tio böcker. Hehe.
   Resterande böcker är Tales of the Otori-trilogin av Lian Hearn, det vill säga Across the Nightingale Floor, Grass for his Pillow och Brilliance of the Moon (alla dessa är lästa flera gånger av mig, men jag hade dem bara på svenska innan), To Kill a Mockingbird av Harper Lee (aldrig läst!!) samt Gary Shteyngarts Super Sad True Love Story, som jag länge haft ögonen på.
   Förutom böcker har jag faktiskt varit duktig och köpt BBCs senaste Sherlock Holmes-serie Sherlock med Benedict Cumberbatch och Martin Freeman, filmen Easy A med Emma Stone samt en skiva, Happiness av Hurts. Så nu har jag mycket att göra! (Som om jag inte hade det innan...)

The Perks of Being a Wallflower - Josefins recension

Stephen Chboskys debutroman, The Perks of Being a Wallflower, är minst sagt en speciell bok. Inte speciell på ett dåligt sätt, utan speciell på ett underbart och fantastiskt sätt.

Historien tar form i brevform, skrivna av tonårspojken Charlie. Breven Charlie skriver är mer intima och mer beskrivande en ett dagboksinlägg. Charlie berättar sitt liv i breven. Ett liv som är fyllt med sorg, glädje och förvirring, helt enkelt, ett tonårsliv. Charlie är lite av en Wallflower, vad på svenska skulle bli någon som är lite av en ensamvarg och ganska blyg. Charlie är en karaktär som oundvikligen kommer få läsaren att vilja hoppa in i historien och ge honom en stor kram. Allternativt att hoppa in i boken och säga till honom att inte göra det han tänkte göra och sen ge honom en stor kram.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja med att beskriva denna bok. Det var ett tag sedan nu, sen jag läste ut den första gången, men trots att jag försökte skriva ett blogginlägg om den då, så kunde jag helt enkelt inte. Jag kunde inte riktigt formulera mina tankar om The Perks of Being a Wallflower i ord. Nu efter andra gången jag läst den på mindre än en månad, känns det lite enklare.

Det är, som jag skrev i början, en minst sagt speciell bok som verkligen fastnar i dig på något sätt. Att lägga ord som underbar och fantastisk, känns inte riktigt som att de räcker till för att beskriva känslan av boken. Det är helt enkelt någonting man förstår bäst om man läst den. För mig har den blivit en ny bok på min tio-i-top-lista.  

Stephen Chbosky har ett sätt att skriva som får mig att bli helt förbluffad över det faktum att det faktiskt går att skriva på ett sätt som påverkar läsaren så starkt. Det gör mig helt häpen att det ens är möjligt att skriva så. Det är mer sättet boken är skriven och hur underbara tankar Charlie har, som gör starkast intryck, i alla fall på mig. Inte likaså historien, själva historien är mer medioker, men på något sätt har ändå Stephen Chbosky lyckats skriva ett riktigt mästerverk.

Verkligen en bok som borde läsas av alla som antingen är tonåring eller har varit det. 

The Hobbit

Äntligen! Jag har tillslut tagit mig i kragen och angripit en bok i bokhyllan! Wohoo! The Hobbit har stått och sett så vacker ut i min hylla att jag tillslut inte kunde göra annat än att läsa den. Och jag är inte besviken!
   J. R. R. Tolkiens fantasyroman The Hobbit är lite av en prequel till The Lord of the Rings-trilogin, och berättar historien om Bilbo Baggins, en vanlig, respektabel hobbit som dras iväg på ett äventyr av Gandalf och ett gäng skatt-sugna dvärgar, med målet att besegra draken Smaug och ta tillbaka deras förlorade rikedomar. Bilbo är högst ovillig till det hela, och hans pessimism är något som följer med i hela boken, även om han blir alltmer äverntyrslysten i takt med att storyn fortlöper.
   Tolkien skriver förvånansvärt spännande och raskt, tycker jag. Jag hade förväntat mig milslånga stycken med beskrivningar, eftersom att jag hört så många gnälla om LotR, även om jag också hade hört att The Hobbit skulle vara mer lättläst. Den var riktigt trevlig, tycker jag! Tolkien är en sann sagoberättare, och talar ibland direkt till läsaren och ger oss hintar om vad som komma skall. Ibland kan det bli lite drygt, framför allt med alla sånger som, enligt mig, inte tillför så mycket, men det är ändå en del av historian och det ger det hela ett lite lugnare tempo, vilket faktiskt är ganska skönt som omväxling till dagens äventyrsberättelser.
   Karaktärerna är också spännande, framför allt Bilbo tycker jag allt mer och mer om, med sin ständiga vilja att allt bara ska vara över så att han kan äta sin andra frukost eller vad sjutton. Han är väldigt trevlig att ha som huvudkaraktär. De tretton dvärgarna lär man aldrig känna helt ordentligt, men de skapar ändå bra bikaraktärer, liksom Gandalf (även om jag gärna hade sett mer av honom) och, någon som jag väldigt gärna vill läsa mer om, Gollum.
   Med tanke på vad jag sagt om de två sistnämnda personerna kommer det förmodligen inte som någon stor överraskning att jag omedelbart vill läsa The Fellowship of the Ring, men... den är tyvärr utlånad. Och dyr att köpa i affär, trots att den är i pocket... Så jag får väl vänta, och börjar istället på en annan hyllvärmare!

(Det jag inte förstår är att det på IMDb står att Galadriel ska vara med i filmatiseringen som kommer nästa vinter? Hmm? Hon är inte med i boken i alla fall. Udda. Nu när jag fortsätter kolla är det rätt många karaktärer som aldrig nämns i boken som ska vara med i filmen. Jahapp.)

Utmaning!

En vanlig utmaning på många bokbloggar är att bestämma några speciella böcker man satsar på att läsa under det kommande året, så jag tänkte att jag gör väl det jag med! (Försökte detta året egentligen, men det gick ju inte så bra... så vi börjar igen!)
   Tio stycken tycker jag nog allt räcker, för annars blir jag bara stressad!

1. Donna Tartts The Secret History, som mamma länge tjatat på mig att jag måste läsa, och som ändå står i bokhyllan och väntar.
2. Madame de Pompadour av Herman Lindqvist, eftersom att jag lånade den av en kompis i somras, med löftet om att jag skulle läsa ut den tills dess att hon kom tillbaka från Nya Zeeland. Bara tills maj kvar!
3. The White Darkness av Geraldine McGaughrean, som ovannämnda person också tjatat en del om, hehe.
4. David Nicholls One Day.
5. Sofi Oksanens Utrensning.
6. The Absolutely True Diary of a Part-Time Indian av Alexie Sherman.
7. Michael Grants Gone. Kanske till och med hela serien, hehe.
8. Libba Brays A Great and Terrible Beauty.
9. The Da Vinci Code av Dan Brown. Jag vet, jag är sen. Men jag har inte läst just den!
10. The Colour of Magic av Terry Pratchett.

Där har ni det! 2012 års utmaning för mig! Kommer säkert inte lyckas läsa dem allihopa, för jag lyckas alltid villa iväg mig själv på sidospår, och sen är det kört...

Naomi & Ely's No Kiss List

Jag vet att jag har varit väldigt dålig på att blogga på senaste tiden. Ska ändras. Lovar. 

I alla fall så har jag inte slutat läsa, en av de böcker jag läst ut sedan jag senast bloggade, är Naomi & Ely’s no Kiss list som är skriven av Rachel Cohn och David Levithan. De har tidigare samarbetat på böcker som Nick& Norahs infinite playlist (som jag skrev om här).

Naomi & Ely’s no Kiss list är inte mycket olik Nick & Norahs infinite playlist i sättet om hur den är skriven. De handlar definitivt inte om samma saker och där är en massa olikheter mellan de två, men båda är skrivna med samma känslor, snabbhet och spel mellan glädje och ledsamhet.

Naomi & Ely’s no Kiss list handlar om Naomi och Ely, de har bott mitt emot varandra i samma lägenhetskorridor sedan de var små. De är bästa vänner och när de var små var de säkra på att de skulle gifta sig. Det var tills det att Ely ”kom på” att han var gay. Något som ändrade lite i planerna, men som aldrig förstörde Naomi & Ely pakten.  Men för att hålla det intakt och se till att Naomi och Ely alltid kommer vara de skapar de en No Kiss List. För att sätta upp regler för dem som gör att de kommer kunna hålla ihop för alltid. Eller…?

Jag fann Naomi & Ely’s no Kiss list långsammare och lite jobbigare att läsa än Nick & Norahs infinite playlist. Det kan dock mycket väl ha att göra med att jag hade väldigt många böcker hemma från biblioteket och alla skulle in ganska snart. Vilket resulterade i att jag borde läsa mycket men ville att det skulle gå snabbt med. Den är dock fortfarande precis som Nick & Norahs infinite playlist väldigt söt och gullig och väldigt verklig.

Där är dock tillfällen då jag tycker att karaktärerna i boken är ointressanta och jobbiga och alldeles för egocentriska. Det är även vid tillfällen mycket jobbigt att läsa bland annat Naomis delar, eftersom många ord istället har ersatts med en symbol, en väldigt skojig idé, men är sjukt jobbigt att läsa.

Helt klart en bok som är värd att läsa, trots att den är en aningens jobbig. Den är ju trots allt en David Levithan bok.