Julklappar!

Har haft mitt första julfirande idag (blir alltid konstigt med skilda föräldrar...), och jag har naturligtvis fått en del böcker! Först och främst, något jag inte var särskilt förvånad över, Catching Fire och Mockingjay, andra och tredje delen i Hunger Games-trilogin. Obs, jag har läst dem, för över ett år sedan, bara inte ägt alla delar själv.
   Vad jag däremot var desto mer förvånad och överlycklig över var det andra paketet, fyra, tunga, tunnbladiga Shakespeare-samlingar, på engelska, vackert inbundna med guldiga detaljer. Lycka!!! Det står dessvärre inget årtal i dem, men de ser ut att vara åtminstone några decennier gamla, och mamma hittade dem på Tradera. Åååh, jag är så glad!
   Enda problemet: jag har inte längre plats i min bokhylla. Den är inte särskilt gammal, ändå är det extrem platsbrist. Så nu börjar jag stapla böckerna ovanpå varandra istället. Hmm...

God Jul på er alla! Passa på och läs under de lediga dagarna ni har!

Erebos

Ibland gör man den halvdumma, halvunderbara saken att på vinst och förlust låna en bok på biblan som man egentligen inte riktigt har tid att läsa just nu, eftersom att det ligger trettio böcker i bokhyllan som väntar på att bli lästa. Underbar eftersom att det kan turn out to be en fantastisk bok. Som i det här fallet.
   Erebos av Ursula Poznanski var en sådan bok. Jag hade läst lite positiva omdömen om den, storyn verkade intressant, så jag tänkte "What the hell, skit i mina böcker på bokhyllan, jag reserverar den på biblan!". Det tog ett litet tag innan jag började läsa den (på grund av andra biblioteksböcker som skulle lämnas in före...), men sen så! Och wow, det var inget jag ångrade!
   Erebos handlar om Nick, en helt vanlig kille på en skola i London (trots att författaren är tysk?), intresserad av fotboll, har sina polare, vill bli läkare, ganska tuff, hela tjo-fadderittan. Men så plötsligt försvinner hans kompis från fotbollsträningarna, och i skolan ser han ut som om han inte sovit på flera dagar. Nick märker dessutom att ett litet kvadratiskt paket cirkulerar på skolan, och snart får han ett i händerna - det är ett datorspel, det är Erebos.
   Det visar sig vara ett ganska så annorlunda spel - det vet vad du heter, dina intressen, det svarar när du frågar dig saker, och - konstigast av allt - det ger dig uppdrag som som du ska utföra utanför spelet. IRL. Till exempel att hitta ett paket och flytta det till en annan plats. Eller ta foton på en man du aldrig sett innan. Eller varför inte ringa samtal och viska några hotfulla ord. Allt för att komma upp en level eller två.
   Poznanskis ungdomsroman är sannerligen spännande. Ett spel som pratar med en, hur många spelnördar har inte drömt om det? (Fast det vore ju rätt läskigt också...) Man känner direkt när man börjar läsa att något är fel med Erebos, något stämmer inte riktigt (duh), och Nicks egna tankar speglar detta väldigt väl, även om han är desperat att komma vidare i spelet. Det ständiga växlandet mellan IRL och spelvärlden bidrar till det raska tempot och att man hela tiden vill veta vad händer nu? Vad händer nuu???
   Det finns dock några saker jag irriterade mig på. Först och främst har vi lite karaktärerna. Okej, så, jag gillade dem, men den lilla spirande kärleken mellan Nick och Emily kändes inte så djup. Mer som bara vänner. Jag vet inte riktigt, kanske är jag för van vid tjej-riktad YA, men jag saknade lite romaaans! Även om det är en spännings-ungdomsroman kan man ju faktiskt jobba lite på känslorna också. Men jaja. Nästa sak jag stör mig på är lite allvarligare (för mig). Främst för att jag misstänker att det är översättarens fel. Och vad är inte mer hemskt än att någon misslyckas med att göra ens verk till rätta? Okej, enough rambling. Det jag stör mig på är helt enkelt ungdomarnas språk. De använder så... så... "gammaldags" svenska uttryck, sånt man ser i gamla gamla barnprogram, typ Vi på Saltkråkan, blandat med tuff, modern ungdomssvenska. Uh, what? Och sen, förlåt, jag irriterar mig något fruktansvärt på detta... Ingen datorspelare säger nivå. Ingen jag känner i alla fall. Man använder nästan alltid de engelska termerna, level i det här fallet. Kanske hade det blivit lite väl svengelskt, men jag stör mig så mycket på det! Jag vill bara läsa den på engelska istället, problemet är att den är skriven på tyska! Och för att jag inte helt ska dissa svenskan har jag lovat mig själv att läsa svenska och böcker skrivna på ett språk annat än engelska på svenska! Åååååh! Okej, färdiggnällt.
   Det som ändå lyfte upp det hela var slutet. Med all mystik och det ganska overkliga i att ha ett spel som pratar med dig var jag rädd att slutet skulle falla platt, att förklaringen skulle bli alldeles för mesig och patetisk jämfört med allt som hänt i boken. Men så var det inte (riktigt)! Ett helt perfekt slut tror jag inte riktigt går att åstadkomma, men det här var nära nog! Det blev bra, avrundande, inte alltför action-igt eller sockersött eller whatever. Faktiskt rätt nöjd.
   Så, over-all-betyget är gott! Och jag rekommenderar er att spela läsa Erebos, även om ni inte har någon erfarenhet av spel (så har jag i alla fall hört det sägas. Själv spelar jag ibland, så jag har lite svårt att avgöra...)

Buffy, Buffy, Buffy

Jag måste erkänna något för er alla nu. Samtidigt som jag skrev NANO så gjorde jag även något annat med. Speciellt framåt slutet av NANO. I stället för att blogga då (vilket jag verkligen borde ha gjort), så tittade jag klart på alla säsongerna av Buffy the Vampire Slayer. Jag minns inte riktigt, men jag tror att jag såg från mitten av säsong 4 till säsong 7. Ja, jag erkänner, jag ignorerade er för att titta på en tv-serie, och jag kan faktiskt inte riktigt känna mig jättedåligt över det. För herregud! Buffy är nog en av de bästa tv-serier som jag sett som jag faktiskt även har sett klart. Jag gick runt i dagar efteråt i en sorts post-Buffy-depression då jag kom hem och blev uppriktigt ledsen över att jag inte fick se mer eller veta mer vad som hände.

Det var tills jag upptäckte säsong 8. Säsong 8 är inte en tv-serie utan en comic-book. Där är 7 volymer med massa små olika avsnitt som fortsätter historien om Buffy. Jag kan ju meddela att när jag hittade att det fanns en säsong 8 så hoppade jag upp och ned i stolen av lycka, med ett stort fånigt leende på läpparna. Genast såg jag till att få dessa volymer i mina händer, tack vara det underbara stadsbiblioteket i Malmö, och satte igång med att läsa dem. Nu är det ju så att jag inte kan spoila eftersom det finns en massa människor som ännu inte upptäckt det underbara med Buffy (*host* Kim *host*). Det jag kan säga i alla fall är när jag bestämde mig för att 1) börja kolla på Buffy och 2) att fortsätta se denna underbara serie, är något jag inte kommer ångra.

Nej, nu ska jag gå och fortsätta och läsa mer Buffy comic-books. Något som jag tycker ni borde göra också.

(och om ni Buffy-nördar undrar, så har jag bara en sak att säga, spuffy. Spuffy. Ingen jädra bangel.) 

Hemsöborna

Jag försökte verkligen.
   När jag fick reda på att vi skulle läsa ett självvalt verk av Strindberg till svenskan var jag definitivt pepp. Jag har ju gillat Shakespeare, Austen, Brontë, kanske var det dags att vidga mina vyer och läsa en svensk klassiker? Och varför då inte välja Hemsöborna som min kära far tjatat på mig i flera år att jag bara måste läsa? Definitivt, var min tanke, man ack, så fel man kan ha.
   Hemsöborna handlar alltså om Carlsson, en man från fastlandet som åker ut till Stockholms skärgård, mer specifikt ön Hemsö, för att jobba hos änkan Flod. Han lyckas rätt bra - inte bara får han gården på fötter, han lyckas också charma de flesta på ön (förutom Gusten, gummans son), han rustar upp extrastugan så att de kan få sommargäster och därmed extra inkomst, och under ett tag flirtar han friskt med Ida, som kommer med sommargästerna. Sedan börjar det dock gå utför, även om han in i det sista ändå försöka hanka sig fram.
   Gusten är från första början kritisk till Carlsson, och det är fientligheten mellan de två som driver historian framåt. Det finns hela tiden en underliggande konflikt, som grundas i att Gusten är rädd att hans egna val i livet, som kanske inte direkt lett fram till så mycket, ska jämföras med den betydligt mer lyckade utbölingen.
   Nej, nu ska jag inte skriva en analys, för det har jag redan gjort och den är inskickad till min svenskalärare. Istället ska jag väl säga vad jag tyckte. Låt mig låna lite av det jag skrev i min analys och säga såhär:
   Om jag hade velat veta onödig information om alla olika typer av sjöfåglar och deras läten hade jag lånat en fågelbok på biblioteket. Och om jag hade velat läsa en poänglös bok utan ordentligt syfte, hade jag gärna fått några skratt på köpet. Det får jag inte. Bara tjat och tjat om omgivningen och om Carlsson, Carlsson, Carlsson. Jag gillar inte ens honom. Jag bryr mig inte ett dugg huruvida han får Ida eller inte, hur hans liv fortsätter. I couldn't care less. Inte heller om Gusten, eller gumman, eller någon annan av karaktärerna.
   Strindberg skrev inte Hemsöborna med intentionen att försöka få fram någon politisk åsikt. Det märks. Han skrev den för att skriva något underhållande och lättsamt jämfört med hans andra verk. Det märks inte.
   Kanske är det det faktum att skolan skapar press att jag måste läsa ut den fort fort fort och att jag sedan måste skriva en analys på den och hela Strindbergs liv, men jag ville faktiskt. Jag ville tycka om honom. Jag ville kunna uppskatta hans "nydanande" sätt att skriva. Hans genialitet. Den måste ju finnas där, eftersom att han är Sveriges störste författare. Men jag kunde inte. Det var bara rent lidande att läsa den. Och jag var glad att ställa tillbaka den på hyllan i skolan.
   Förlåt, Strindberg. Jag försökte verkligen. Men det gick inte.

(För att inte få alltför många haters på min hals kan jag faktiskt säga att jag har läst en liten del av Fadren också, och tyckte om den mycket mer. När det bara är dialog går det ju inte att mala på om hav och fåglar. Och vem vet, kanske skulle jag tycka om Strindberg i ett av hans mer satiriska verk? Kanske Röda rummet?)

Święty Mikołaj!

Den sjätte december. Denna underbara dag. Kanske inte för svenskar i allmänhet, men det råkar vara helgonet St Nikolaus dag idag, det vill säga jultomten egentligen. I Sverige uppmärksammas sällan detta. Men i Polen gör det. Och jag råkar ha polsk släkt. Vilket betyder att så länge jag kan minnas har jag vaknat upp den sjätte december och hittat ett hårt paket under kudden, uppspelt har jag slitit av pappret och hittat böcker, böcker, böcker... Jag älskar den här traditionen!
   Nästan alltid väcker mamma mig lite när hon ska smussla in paketet under mitt huvud, men jag är så sömndrucken när det händer att jag inte vet om det varit en dröm eller inte, när väckarklockan väl ringer. Så var det imorse, då jag förvirrat kom ihåg att någon försökt trycka in något hårt under kudden, men halvvägs ändrat sig. Jag tittar under kudden, och där! Ett inslaget paket! Jag blir lika glad varje gång.
   Egentligen tänkte jag att jag skulle spara öppnandet till efter skolan, som belöning efter nationella provet i matematik D jag hade idag, men jag kunde naturligtvis inte bärga mig, utan slet av pappret ändå. Det var Matmolekyler!
   Jag är lite osäker på huruvida jag har nämnt min förälskelse i Lisa Förare Winbladhs sätt att skriva förut. Hon är matskribent i Sydsvenskans söndagsbilaga, och driver även en matblogg. Även om jag aldrig faktiskt har lagat någon av hennes rätter, älskar jag att läsa det hon skriver. Och nu har jag fått Matmolekyler, en bok om kemin bakom matlagning, skriven av just Förare Winbladh samt Malin Sandström. Jag började omedelbart läsa i den, vilket inte var en särskilt god idé då jag trots allt hade ett prov att kila iväg till.
   En massa underbar fakta om mat och kemi, varvat med härliga recept! Mmm!

Nick & Norah's Infinite Playlist

Jag ska inte ens försöka ursäkta mig utan ni får helt enkelt ta att jag har varit sämst på att blogga på senaste tiden. Jag lovar dock att det kommer bli bättre, då det snart är jul och en massa tid över till läsande.

I alla fall, för ungefär en vecka sedan läste jag ut boken Nick & Norah’s Infinite Playlist, en väldigt gullig bok faktiskt. Den är väldigt lättsam och rolig och en aningens gullig, något som var en bra kontrast för mig efter min lite tunga, eftertänksamma och djupa NANO-novel.

Nick & Norah’s Infinite Playlist är skriven av Rachel Cohn och David Levithan. Den hela utspelar sig en kväll och natt på Manhattan i New York City. Nick and Norah känner inte varandra. De har aldrig förr ens lagt ögonen på varandra. Men denna natt på en klubb på södra Manhattan träffas det och spenderar sedan vad som känns som en oändlig natt tillsammans. En natt som förändrar allting.

Som jag nämnde innan så är det en söt, lättsam och lite gullig bok, som faktiskt var precis vad jag behövde vid just det tillfället. Men det kändes ändå lite fel och underligt att den bara utspelar sig under en natt och inte längre. Min hjärna ville väldigt hjärna att natten skulle ta slut och dagar skulle gå. Det är ju själva meningen med boken att den bara ska utspela sig under en natt, men jag fann det fortfarande mycket underligt och ganska konstigt.

Det finns även en film, med skådespelare som Michael Cera och Kat Dennings. Jag försökte se den, men de hade ändrat massa saker och varken Michael Cera eller Kat Dennings passade i rollerna de hade De var inte alls så som jag hade föreställt mig att Nick och Norah skulle vara. Så efter en halvtimme kunde jag inte fortsätta se den längre.

Nick & Norah’s Infinite Playlist är en helt OK bok som jag varmt rekommenderar till alla som vill ha en lättsam och gullig bok i sina händer. 

En trevlig överraskning

Ibland blir man sådär glatt överraskad. Typ i onsdags, då jag av en slump hittade ett litet underbart antikvariat precis vid stadsbiblioteket i Lund. Och sen, efter att ha dreglat över vackra, inbundna böcker från sekelskiftet hittade jag John Greens An Abundance of Katherines. För 40 kronor. Som jag köpte. Och sedan, när jag kom hem, så upptäckte jag att den var signerad av författaren. Lycka.

Okej, förvisso till någon Gustaf (som uppenbarligen är lite konstig och överger en signerad bok.) Men jag är glad. Hihi. Hehe.