Musik och läsning - bra eller dåligt?

Ja, hur är det egentligen med musik och läsning? Är ni den typen av person som inte kan läsa en mening om det finns ett störande ljud, eller motsatsen, som bara MÅSTE lyssna på något för att läsa?
   Jag har kommit fram till att jag förmodligen är lite av en blandning. Vilket i och för sig nog rätt många är. Men ändå. Men när det gäller vissa specifika böcker finns det musik jag måste lyssna på till. Här kommer nu en utläggning om The Hunger Games och bandet Hurts.

När jag läste The Hunger Games för första gången hade jag precis upptäckt bandet Hurts (om ni inte har lyssnat på dem, gör det. It's and order.) Och som den musik- och bokknarkande personen jag är kunde jag naturligtvis inte låta bli att lyssna och läsa samtidigt. Vilken upplevelse! På något magiskt sätt förstärkte nästintill varenda låt på skivan känslorna i boken. Silver Lining - känslan av att till varje pris försöka skydda någon. Wonderful Life - den ständiga kampen att inte ge upp, att fortsätta kämpa. Stay... Jag lyckades verkligen pricka in låtarna perfekt till boken, för precis när Katniss säger till Peeta "Stay with me" sjunger Theo Hutchcraft "Stay with me" med sådan inlevelse att det känns som att det är jag som sitter i grottan, men regnet ösandes ner utanför, med Peeta vid min sida, i denna hopplösa "lek" som the Capitol tvingar oss till... (De sjunger till och med "in the pouring rain", hur mycket mer perfekt kan det bli????) Jag grät verkligen när jag läste det.
   Detta var dock bara första boken. Till de två andra lyssnade jag också på Hurts, ty när jag har börjat lyssna på en skiva, lyssnar jag endast på den, tills jag hittat något nytt. Men till dem passade det inte fullt lika bra...

Just nu lyssnar jag främst på Muse's The Resistance, och har slagits av att åtminstone vissa av låtarna borde passa Catching Fire och, framför allt, Mockingjay. Uprising, Resistance... Titlarna passar i alla fall?
   Sedan har jag även en vän som lyssnade på Green Day's 21st Century Breakdown och tyckte att den passade otroligt bra, särskilt låten Last of the American Girls. Kanske är The Hunger Games helt enkelt en bok som musik passar till?
   Jag hoppas hur som helst att när de nu ändå gör en film, att de i så fall använder sig av Hurts musik till. Känns rätt osannolikt att det skulle hända dock... Tills vidare får jag nöja mig med att slungas tillbaka till jakten genom skogen varje gång jag hör Hurts...

Herregud!

Det är min första och spontana kommentar efter att ha läst ut Touching Darkness. HERREGUD! Den är så otroligt bra att det är helt sjukt.

Jag kan faktiskt inte riktigt berätta mycket om handlingen utan att avslöja för mycket. Men det som går att berätta är att medan ungdomarna som lever i den 25:e timmen, The Midnighters, letar efter sanningen om deras hemliga timme, stöter de på dödlig fara, inte bara i den 25:e timmen på dygnet. Utan även utifrån den riktiga världen.

Varje gång jag läst ut en Scott Westerfeld-bok är jag helt utpumpad och i total förundran över hur en människa kan skriva något så levande och verkligt (även om det är fantasy och sci-fi han skriver) som Westerfeld lyckas göra. Han skriver ännu en gång över allt jag någonsin ens kunde förvänta mig. Helt otroligt helt enkelt.

Jag kan inte vara mer än tacksam för den dagen då jag och min bror halkade in på Scott Westerfeld banan på ett bananskal, utan den dagen skulle jag aldrig fått uppleva en sådan här fantastisk och underbar läsupplevelse som Westerfelds böcker verkligen är.  Att läsa Westerfeld borde inte vara frivilligt, det borde vara något som alla skulle göra.

Nu ska jag sluta skriva här och börja på sista delen i denna magnifika trilogi.

Touching Darkness

Drygt 140 sidor in i Touching Darkness (andra delen i Scott Westerfelds Midnighters-trilogi) är jag fast. Jag sitter med denna boken klistrad framför ögonen varje sekund jag får över på dagen. Jag måste slita mig i från den och tvinga mig själv att göra vardagliga saker, som plugga och gå till skolan. Så fort läxorna är klara och jag har tid, ligger jag klistrad med boken i flera timmar, utan avbrott. Jag äter inte ens. Mitt liv består just nu av 4 ingredienser, 1) Skola, 2) Läxor 3) Touching Darkness 4) Sova.
Så idag bestämde jag mig efter att suttit med Touching Darkness i några timmar, att ta en snabb halvtimmes paus och baka kladdkaksmuffins. Sagt och gjort, och nu får jag äntligen njuta av en god kopp te, kladdkaksmuffins (med chokladbitar i) och ännu mera läsande.
(Och nej, jag lyckades inte helt slita mig från Touching Darkness under fulla 30 minuter. Idag lärde jag mig nämligen något nytt, att läsa samtidigt som man bakar.)

En bok som skulle varit under-12-timmars bok men som inte blev det

 Precis så beskriver jag The Secret Hour av den underbara Scott Westerfeld. En bok jag planerade för och helt enkelt bara borde ha läst ut snabbare än vad jag gjorde. Men tyvärr kom för många avsnitt av Chuck i vägen, tätt följt av det hemska uppvaknandet från min sjukliga lilla drömbubbla och insikten om vad en skolveckas missande innebär slog mig med full kraft.

Så här är jag nu, alldeles för många dagar sedan jag började med denna underbara boken, äntligen färdigläst.

Secret Hour är den första delen i Westerfelds serie Midnighters, en rafflande början på en trilogi som jag hoppas (och om jag känner till Scott Westerfeld bra, vilket jag hoppas jag gör efter att slaviskt ha läst de flesta av hans andra böcker) blir en till fantastisk boktrilogi.

I alla fall, bokens handling är ganska simpel men även väldigt bra. Det första du bör veta är att allt du trott om att ett dygn har 24 timmar har varit fel. Sanningen är att dygnet har en timme till, en hemlig timme, en 25:e timme. En timme som infaller vid midnattsslaget i en hel timme, utan att du och jag eller andra ”vanliga” människor märker det, det finns bara vissa utvalda människor som vet om denna timme och lever den varje natt, i det tysta och mörka. Det låter som en perfekt värld, att få en extra timme under dygnet. Problemet är bara att allt inte är ljust och ljuvligt i denna världen, den är full av onda varelser, ”Darklings”, och de gillar inte när människor klampar in i deras timme. 

Scott Westerfeld har i Secret Hour ännu en gång skapat en fantastisk, rafflande och spännande bok som bara måste streckläsas (om man inte är som jag och är för disträ för att streckläsa efter en annan bok på under 24-timmar).

Men att beskriva den som Garth Nix gör på baksidan; ”A thrilling combination of fantasy, science fiction and horror. Kept me reading way past midnight” är nog att ta i lite. Visst, det är en Westerfeld-bok så självklart är den fantastisk, men han har gjort så mycket bättre, både i Uglies och i Peeps. (och för er som inte läst någon av de nämnda så är de i toppen av min topplista av böcker, så tro inte att Secret Hour är dålig nu!)

Min första Murakami

Det ska sägas med en gång, att Norwegian Wood, som jag precis har läst, inte lämnar någon lycklig eftersmak. Eller gör den det? Som så mycket annat i Haruki Murakamis bok känns det som att jag ständigt känner två totalt motsatta känslor på samma gång.
   Historien är i korta drag en olycklig kärleksberättelse, den handlar om Toru Watanabe, vars bästa, och i princip ända, vän begår självmord och lämnar efter sig ett stort hålrum. En tid senare stöter Toru ihop med vännens flickvän, Naoko, som han faller för, tungt som en sten. Han har träffat henne många gånger innan, men det är först nu det klickar. Naoko är dock extremt bräcklig och hamnar snart på ett slags sjukhus, och hennes och Torus relation fortsätter efter det främst via brev. Men samtidigt träffar han en annan tjej, den ytterst livliga och rättframma Midori, som trots att hon har pojkvän visar stort intresse för Toru.
   Detta kan låta som att det ska utvecklas till ett dramatiskt triangeldrama, men det gör det verkligen inte. Det känns irriterande att använda samma ord som står på baksidan av boken, men "intensiv på ett lågmält sätt, på en gång erotisk och oskuldsfull" summerar väldigt bra de 382 sidorna. Alla tre, Toru, Naoko och Midori, försöker hela tiden vara förstående och öppna med sina känslor. Midori känner till Naoko och accepterar det, Naoko vet att Toru har sex med andra och accepterar det, Toru vet att Naoko aldrig riktigt kommer älska honom men accepterar det ändå. Frustration infinner sig i min lilla hjärna. Ibland blir jag så irriterad på dem! När de faktiskt pratar med varandra är det okej, men när Toru bara sitter ensam på sitt rum och dricker whisky och tänker monotona tankar, då får jag nästan nog. Man blir rent apatisk!
   Det är också mycket sex, och alla tycks vara väldigt öppna när de talar om sex. Förvisso är den japanska kulturen extremt annorlunda just när det gäller erotik, det finns hur många porrtidningar och porrbiografer som helst, men samtidigt är det verkligen inget man talar om. Det känner jag redan till, men det som just gör mig lite förvånad är att här talar alla om det. Kanske bara jag, men det känns som att de bryter lite mot den japanska normen? (Fast jag är ju bara en svensk, så jag ska inte säga så mycket...)
   Allt som allt vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om Norwegian Wood. Ibland gillar jag den, ibland inte. Så jag kommer nog fortsätta att läsa några Murakami, för att se vad jag tycker om de andra böckerna. Fågeln som vrider upp världen, kanske?

En bok på rätt mycket mer än 24 timmar

Efter att ha läst Josefins inlägg om The Forest of Hands and Teeth från igår kände jag helt plötsligt igen mig på många punkter... bortsett från tre:

1. Boken jag läste var inte The Forest of Hands and Teeth, det var The Passage av Justin Cronin.
2. Jag tyckte nog om den mer än vad Josefin tyckte om den tidigare nämnda.
3. Det tog mig betydligt längre tid än 24 timmar att läsa den, misstänker snarast att det var uppåt några veckors läsning.

Tro nu inte fel! Jag läser inte långsammare än andra, boken ifråga råkade dock vara... många sidor (har inte den liggandes bredvid mig, och lat som jag är orkar jag inte släpa mig bort till bokhyllan för att se efter). Jag tror det var över 800 sidor. Med liten text. Och väldigt, väldigt tung text. Kan man säga så? Tung på det sättet att det inte bara var dialoger, utan oändligt mycket beskrivningar av folks uppväxter. Jag återkommer till det lite senare, först en introduktion.

The Passage är, precis som Josefins bok, en historia som utspelar sig i en post-apokalyptisk värld, och som i allra högsta grad innehåller zombies. Historien inleds i nutid, give or take a few years, och berättar först om Amy Bellafonte, en liten flicka som enligt inledningsfrasen kommer att bli mycket viktig för historien. Det dröjer dock rätt länge innan hon faktiskt blir det. Efter att man har fått ett antal personer på helt olika platser djupgående introducerade tar historien äntligen lite fart, man får läsa några mail från en forskare på en vandring genom djungeln, och helt plötsligt blir denna lilla grupp människor anfallna av något mystiskt, något blodtörstigt, något infekterande...
   Kontentan av de första 300 sidorna ska jag naturligtvis inte avslöja allt för ingående, men man kan helt enkelt säga att efter dessa 300 sidor förflyttas vi fram i tiden, sisådär 92 år. En liten grupp människor lever, i det som innan varit Californien, i en skyddad sfär. De har byggt upp sin egen lilla "koloni", som de kallar det, där de är självförsörjande, har ett fungerande sätt att styra, och där de har starka lampor som tänds varje kväll, för att hålla "the virals", de infekterade, borta. Men saker och ting börjar naturligtvis knaka i fogarna, ledaren drömmer konstiga drömmar han inte kan förklara, en mystisk flicka hittas utanför och tas in, och något börjar krångla med lamporna...

The Passage är spännande. Ingen tvekan om det. Ibland kan den dock bli lite segdragen, för, som jag sa innan, så är där dessa ständigt återkommande, oerhört utförliga utläggningar om varför alla har hamnat där de är idag. Kanske inte så mycket fel i det, men när Cronin gör detta med så många karaktärer, som sen ändå försvinner, så känns det ibland lite meningslöst. Det positiva med det är dock att det får berättelsen att bli levande. En post-apokalyptisk zombie-roman låter kanske inte som något trovärdigt, men Cronin lyckas verkligen få en att tänka att det här skulle kunna hända. Det känns så verkligt.
   Dessutom kommer det naturligtvis åtminstone en fortsättning, även om jag inte vet när, och kanske kommer alla dessa karaktärer åter få liv igen?

Jag kanske inte håller med Bon Charles från The Washington Post, som enligt baksidan av The Passage lär ha sagt "By the third chapter, trash was piling up in our house because I was too scared to take out the garbage at night.", för... efter tre kapitel var den verkligen inte så spännande. Det tar några hundra sidor till innan man är helt fångad, men när man väl är det, så sitter man fast rejält.
   Dessutom kan man väl ta ut soporna under dagen?

En bok på under 24 timmar

Jag har precis läst ut en bok på under 24 timmar, ännu en gång. Är man en bokslukande kakmonster, så är man. I alla fall boken jag nu läst ut under 24 timmar heter The forest  of hands and teeth och är skriven av Carrie Ryan. En bok som jag av ett infall lånade på det underbara Stadsbiblioteket i Malmö. Det är en bok med mycket potential till att vara fantastisk, men som på något sätt ändå faller platt. Spänningen är där, zombie-apokalypsen är där, människan som gör allt för en dröm om en bättre värld är där. Men fortfarande är det något som saknas, något som gör den sämre än dens potential.  Där är även alldeles för mycket intriger mellan personerna inom den gruppen som flyr, som för bort fokus från den bra biten av boken, det faktum att de är i en skog, på en gång, in fängslade av ett staket som skyddar de mot zombies och de måste fly för att rädda sina liv.

Det är som att ena sekunden är berättelsen igång, gående, på och sjukt spännande. Och nästa sekund står den stilla och gruppen av människor som flyr bara fastnar i sina (vad jag anser) meningslösa intriger.

Men för er som gillar en rafflande och spännande zombie-apokalyptisk historia fylld med intriger och kärlek, borde satsa på att läsa The Forest of Hands and Teeth.

För mig blir den dock för mycket och är inte en av de bästa av alla böcker jag läst på under 24 timmar.