måndag 25 november 2013

En Komikers Uppväxt/Ett Ufo gör Entre av Jonas Gardell - Emma

Liksom med många andra böcker, så var det Josefin som tvingade mig till att läsa En Komikers Uppväxt och uppföljaren Ett Ufo Gör Entré. Hon har en författarcrush på Jonas Gardell, och har haft det länge, och eftersom jag tycker Jonas Gardell är underbar så tänkte jag att varför inte? Det kan ju inte skada att läsa dem liksom, och Josefin är väldigt persistent när hon bestämmer sig för att vara det.
Böckerna er semisjälvbiografiska och handlar om Juha Lindström och hans bästa kompis Jenny som växer upp i en förort till Stockholm på 70 och 80 talet. I En Komikers Uppväxt är de 12 år gamla och i Ett Ufo Gör Entré har de fyllt 15, och det är en coming-of-age-historia om att växa upp, om utanförskap, om mobbning och att försöka passa in i en värld där man inte kan passa in. Den är tragisk på ett komiskt sätt, komisk på ett tragiskt sätt. Du vill skratta och gråta och ändå skratta lite till när du läser dem, hela tiden med en knut i magen som säger att det här är fel, något hemskt kommer att hända, eller håller på att hända, men du förstår inte helt vad eller hur eller varför.
Jag har älskat Jonas Gardell enda sedan jag såg hans show Livet för några år sedan (föreställningen som är anledningen till att jag och min lillasyster kiknar av skratt bara vi hör ordet flygplansmat, eller öh pilbåge, eller Hjäälp, hjääälp, kan ingen komma och hjääälpa mig).
Min mamma och pappa har i sin tur citerat hans sketch om skräckfilmer i leda för sina barn medan de växte upp, så jag nu kan den nästan utantill utan att ha sett den (lite på samma vis som jag och min syster tycker om Varning För Barn, inte för att det är roligt, utan för att det ger en nostalgisk känsla i magen).
Jag älskar Jonas Gardell, som person, på samma sätt som jag älskar Maureen Johnson som person, men tycker att hennes böcker är lite Mjääh.
Jag vill älska En Komikers Uppväxt och Ett Ufo Gör Entré, jag vill tycka att de är fantastiska och enastående och tragiskt roliga, skrattretande tragiska precis som det står på förpackningen. Precis som jag vet att han vill att de ska vara.
Jag vill vara hänförd.
Men de når inte hela vägen fram. Jonas Gardell är bättre på scen än i text.
Jag vill inte tycka så. Jag vill tycka att det poetiskt vackra språket räcker. Att sarkasmen och enkelheten ska leverera. Jag vill tycka att den tragikomiska köksbordsrealismen är precis vad jag vill ha. Jag vill att Juha och Jenny ska beröra mig. Jag vill känna knytnävsslag i magen. Jag vill må dåligt bra, och bra dåligt.
Jag vill vara tudelad, och motsägelsefull, glad och ledsen, hänförd och irriterad, ja och nej.
Men det är jag inte. Bara lite. Väldigt tudelad. Mitt hjärta säger nej, men mitt huvud vill skrika ja ja ja.
Jag har aldrig varit med om det här förut.
Och jag tror jag behöver läsa dem igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar