Ledighet! (Ännu ett löfte av Josefin)

Som Kim nu så fint påpekade i sitt förra inlägg så är vi ju tekniskt sätt lediga nu och borde ha massor av tid till att blogga och läsa. Jag är dock inte riktigt helt klar för sommarlov än, då jag ska skriva Cambridge English Exam imorgon (och jag har pluggat så mycket... Yay!) men jag har också tryckt in väldigt mycket tid till att läsa.

Jag kan faktiskt lova att inom den närmsta tiden kommer det komma inlägg från min sida om saker som: Partick Ness Chaos Walking trilogy (är på den sista boken nu!), Insurgent (fortsättningen på Divergent (Oh GUD! Läs inte ut den innan trean har kommit ut är mitt råd till er alla!)), och några underbara bokrelaterade saker som jag fick i studentpresent.

Min tanke inför sommaren var annars liknande Kims, att försöka läsa ut de böckerna jag har köpt och äger, fast som jag inte läst ut. Men med 11 böcker hemma från biblioteket och 12 reservationer, får jag nog stryka den tanken och försöka läsa så mycket jag hinner med helt enkelt.
I alla fall, nu har ni ett inlägg från mig där jag lovar att blogga mer, och om jag nu inte håller vad jag lovat denna gången så lovar jag att Kim ska få lov att tänka ut ett riktigt hemskt straff till mig (typ att läsa om Twilight-serien.. *shudders at the thought of such horrors*).

Äntligen ledig!!!

Nu kan jag lova (nästan) att vi kommer börja skriva lite oftare (eller åtminstone jag, Josefin ger jag inga löften för...), för nu är det sommarlov! Eller för vår del är det väl tekniskt sett inte lov, för vi har tagit studenten båda två! Tjoho!! Inget mer gymnasium! (Okej, lite sorgligt är det... Jag kommer aldrig mer läsa engelska eller svenska, förmodligen. Inte matematik heller! Tänk att man kan vara så nördig att man saknar matte.) Min poäng är, hur som helst, att nu (borde) vi ha tid att läsa mycket, och skriva om allt!

Nej, jag ska verkligen försöka göra mitt bästa att inte lata mig. Det utlovas bland annat en recension av Fritz Leibers första bok i Lankhmar-serien, Swords and Deviltry, samt ett tips om ett nyöppnat, mysigt kafé i Malmö! (Så, nu har jag skrivit det, nu kan jag inte ändra mig!)

Inför sommaren är annars min plan att endast läsa böcker ur tre kategorier:

• Serier som jag redan påbörjat, t ex A Song of Ice and Fire och The Hitchhiker's Guide to the Galaxy.
• Alla olästa böcker i min bokhylla.
• De böcker som finns på min Att-läsa-2012-lista.

Än så länge går det hyfsat, jag har faktiskt inte en enda bok hemma från biblioteket! Och jag står bara i kö till en...

Eld - andra delen i Engelsfors-trilogin

Jag trodde att jag skulle behöva vänta en evighet på att få läsa Eld, andra delen i Engelsforstrilogin, skriven av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, eftersom att jag är alldeles för snål för att köpa den, haft otur i alla tävlingar, och därmed blivit förpassad till bibliotekets väntekö. Nummer elva var jag i kön när boken släpptes. Och döm om min förvåning när jag får den nästan omedelbart - biblioteket bestämde sig för att köpa in 20 exemplar. Hoppsan, det är dit våra skattepengar går! (Självklart är jag glad att de prioriterar biblioteken ibland, men tjugo exemplar? På 60 reservationer? Det känns lite extremt, tio hade nog räckt ändå...)

Eld har ju varit extremt hajpad, vilket jag tycker den förtjänar med tanke på hur bra Cirkeln faktiskt var, för att vara svensk fantasy. Och jag blev verkligen inte besviken, för Eld lever upp till alla förväntningar.

Berättelsen tar vid sommaren efter där den första boken slutade. De Utvalda ska snart börja andra året på gymnasiet, och har under hela lovet gått och väntat på vad som ska hända härnäst. Det kommer krypande, de inser att något inte riktigt stämmer, men har svårt att sätta fingret på det. I takt med att allt mer och mer börjar spåra ur blir det även dags för Anna-Karins rättegång, för allt hon gjorde i första boken, och det gäller verkligen för tjejerna att hålla ihop allt bättre för att de ska kunna skydda sig både mot Rådet och mot demonerna.

Det kan inte varit lätt för författarna att hålla isär karaktärerna alla gånger, jag vet i alla fall inte hur jag skulle ha lyckats. I Cirkeln blev det fokus främst på hälften av karaktärerna, men nu tycker jag verkligen att man börjar lära känna alla fem. Ju mer som händer, och ju mer man får se deras reaktioner, desto bättre förstår man dem. Man gillar dem inte alla gånger, absolut inte, (framför allt inte Ida...) men man hoppas ändå så innerligt att de ska klara sig, och framför allt hoppas man att det ska förstå sig på såväl varandra som sig själva, för annars är det kört. Det är också någonting som faktiskt sker, de kommer mycket närmre under bokens gång, och mot slutet gillar jag nästan Ida, trots att hon är den hon är. Det är fortfarande Minoo jag identifierar mig med mest, men jag har en helt annan förståelse för hur de andra tänker.

Själva storyn är egentligen inget mästerverk, bara lite mer invecklat den här gången än sist, men det passar berättelsen. Till en början är stämningen väldigt stark, det finns en del mystik och osäkerhet i luften, men mot slutet, när allt ska lösas, faller det en aningens platt tycker jag. Det är nog lätt att det blir så med "mysterier" som ska lösas, framför allt när det är övernaturliga saker inblandade, för det känns som att slutet inte helt lever upp till hur allt har byggts upp.

Det är med andra ord karaktärerna som är bokens styrka, men jag läser så gärna om dem, att jag nästan struntar i bakgrundsstoryn. De fem tjejerna är väldigt olika, och utan magiska element hade sannolikheten för att de överhuvudtaget skulle träffats och umgåtts varit extremt låg. Så här tvingas de tillsammans, de tvingas samarbeta, välja sidor, välja vänner, och det blir som en riktigt bra, svensk ungdomsbok - fast ännu bättre.

De få saker jag kan klaga på, bortsett från att allt som har med fantasy att göra låter urlöjligt på svenska, är killarna. Även om de finns kvar i andra boken så är de fortfarande ganska svaga karaktärer, som inte riktigt får ta någon plats. Och efter upplösningen känns det som att Gustaf måste bli inblandad, men ändå blir han inte det? Jag fattar inte riktigt...

Överlag är jag ändå vääälidgt nöjd med Eld, jag älskar hur karaktärerna långsamt växer närmre varandra och tvingas acceptera varandra, och jag ser verkligen fram emot sista delen i trilogin! Om inte annat så för att jag vill se Vanessa och Linnéa bli tillsammans!!!!!

Divergent

Som de flesta redan vet som läser denna bloggen, så har jag en förkärlek till dystopiska böcker. Jag har ända sedan jag lärde mig läsa slukat den ena dystopiska bok efter den andra. Men på senaste tiden har jag varit fruktansvärt besviken på de dystopiska böcker jag läst, då de inte riktigt varit vad jag önskade att de skulle vara. Samtidigt som själva berättelsen började kännas… gammal, som om jag redan läst detta förut. Det var tills jag, för några dagar sedan lade mina händer på Veronica Roths Divergent. Divergent har under en tid nu varit en snackis bland bokbloggar och bokälskare och tillslut insåg även jag att jag var väl tvungen att ge den en chans i alla fall.

Divergent börjar med 16-åriga Beatrice, eller Tris som hon senare kommer att kallas, som lever i ett samhälle där människor är uppdelade inom fem grupper, kallade Factions, nämligen; Candor (de ärliga), Abnegation (de osjälviska), Dauntless (de modiga), Amity (de harmoniska) och Erudite (de intelligenta). När alla barn fyller 16, som Tris, ska de, efter att ha genomgått ett test, välja vilken av dessa fem Factions de vill tillhöra. Ett val som kanske inte är helt enkelt och som kommer att förändra deras liv för alltid.

Jag vet att det låter fruktansvärt lame, men jag försöker att inte spoila någon här. Men Divergent handlar inte bara om valet som Tris gör (för hon gör det i början och det är väldigt uppenbart vad hon kommer välja), utan allt som blir följder av det valet.

Divergent hade väldigt många av de kvalitéer som jag letar efter i när jag läser dystopiska böcker. Den gav inte ut för lite eller för mycket information om samhället de lever i, utan precis tillräckligt för att göra en nyfiken, men inte bli irriterad på den. Det var också en bok fylld med fightingscener och brutalitet (Yay! Yay! Yay! Äntligen en dystopisk roman med lite brutalitet och inte bara massa jobbiga kärleksdramer!)  Den talar också till den inre feministen i mig (hon satt och fistpumpade luften regelbundet) , då Tris, den lilla, svaga tjejen från Abnegation, överbevisar alla med sin styrka och intelligens.

Jag ska nu inte säga att Divergent är en perfekt bok, för det var den inte. Jag störde mig på en massa små detaljer igenom boken, men på någotsätt så blir helhetsintrycket fortfarande så pass bra att jag kan se förbi de små störningsmomenten.  

Den andra boken i Divergent-serien heter Insurgent och är redan på min reserverade lista på biblioteket (Oh! Kan inte de sex personerna innan mig i kön läsa ut den snart. I want it now!). 

The Fault in Our Stars

Hazel Grace Lancaster har cancer. Hopplös cancer, ända sedan hon fick reda på det har hon varit i sista stadiet. Men tack vare en ny medicin har hon fått några extra år, om än några år med vätskefyllda lungor och en syrgastank i konstant släptåg.
   Hazels föräldrar är hursomhelst oroliga för henne. Inte bara för det uppenbara, hennes hälsa, utan snarare det faktum att hon aldrig träffar någon, utan mest ligger på sitt rum och läser böcker. Därmed tvingar hennes mamma henne till att gå på stödgruppsträffar i en kyrka, och under en sådan träff träffar Hazel Grace Augustus Waters.
   Augustus Waters har haft cancer men är nu frisk. Augustus Waters är en riktig charmör. Augustus Waters lyckas med att få Hazel Grace att följa med honom hem efter första gången de träffas. (Och nej, inte på något weird perverst sätt, utan på ett positivt sätt.) Detta är början av John Greens senaste bok The Fault in Our Stars, och början på en fantastisk resa mellan två människor. Som bland annat innehåller Jesu Bokstavliga Hjärta* och Amsterdam.

Okej. Var börjar jag. Kan jag börja med namnen? Får jag berätta för er hur mycket jag älskar namnen Augustus Waters och Hazel Grace??? De är så fina!! Och de passar så förbannat bra!!! Och så älskar jag karaktärerna!!!!
   Okej, andas.
   Jag vet att många swoonar i allmänhet över Augustus, men jag måste faktiskt säga att det är inte han som är fantastisk, utan det är han och Hazel tillsammans som bildar någon slags underbar kombination av karaktärer. Hazel är på många sätt sarkastisk, introvert och inte särskilt positiv, men med Augustus, som är charmig, säger och gör exakt det han känner för (eftersom att livet är för kort för att slösa bort det på annat), och är allmänt spontan, lever hon upp och tillsammans är de så. Så. Fina. Det är svårt att beskriva, men läs så förstår ni!

Det som gör boken är dock John Greens sätt att skriva. (Naturligtvis, det är ju han som hittat på allt.) Han ger Hazel en stark, ärlig och rättfram röst, vilket gör att trots att detta är en cancer-bok är den inte gjord av sentimentalt skräp (ursäkta.). Ja, jag gråter när jag läser den. Men jag skrattar väldigt mycket också. Hazels och Augustus konversationer får mig verkligen att skratta högt på bussen, och observera då att det är två cancer-barn som pratar! Hazel är sjuk, men hon har också lärt sig att hennes cancer är en del av henne. Hon kan inte ändra på det. Och därför har hon inte en gråtmild, heroisk cancer-kämpe, utan en helt vanlig tjej. Som har fått växa upp lite snabbare än andra, bara.
   Min poäng är i alla fall att John Green får fram hennes känslor så bra, och att det är en förbannat rolig bok, trots allt. Överallt finns det humor, som förvisso kan vara rätt mörk, men det är ändå humor.
   Ytterligare en sak med John Green i den här boken... är att han skriver som han pratar. Alla som har sett hans videos på vlogbrothers vet att han är ganska... tja, han kan helt enkelt vara lite jobbig när han pratar. Han pratar väldigt högt. Och fort. Och med en barnslig entusiasm som är rätt gullig, men för mycket ibland. Och han skriver precis som han pratar. Som tur är fungerar det mycket bättre i skrift, eftersom att man kan välja tempot själv då. Och då fungerar det mycket bättre.

Jag lånade The Fault in Our Stars på biblioteket, men efter halva boken beställde jag den från Adlibris. Jag försöker att inte köpa böcker i onödan, framför allt inte till fullpris, men den här var värd det. Jag vill bara läsa om den. Om och om igen. (Vilket jag inte kan, för jag har lånat ut den till en kompis, och mitt köpta ex har inte kommit fram än...)

*Okej, nej, det är Jesu bildliga hjärta, men läs boken så fattar ni :)

Not That Kind of Girl

Natalie Sterling i Siobhan Vivians Not That Kind of Girl (vars framsida jag dör av) är perfektionist. Om ni (som jag) trodde att ni var perfektionister, glöm det. Ni kommer inte i närheten av Natalie. Hon går sista året på high school, ska precis ställa upp i valet till elevkårsordförande, och för henne handlar det om liv och död. Bakom sig har hon den vänliga om än något stränga läraren Ms Bee, som stödjer henne i allt hon gör. Och bredvid sig har hon Autumn, hennes bästa vän sen några år tillbaka.

Men mitt i Natalies (nästan) perfekta liv kommer Spencer och rör upp allt. Spencer har inte riktigt förstått reglerna som alla tjejer bör följa på skolan. Hon visar gladeligen trosorna för killarna när hon böjer sig fram, och har inget emot att de mer eller mindre dreglar över henne. Istället för att se det som att de objektifierar henne, kallar hon det att hon har kontroll över sin sexualitet.

Spencers inställning är början på det som sakta börjar skapa sprickor i Natalies perfekta verklighet. Hon ställer till med gud vet vad samtidigt som Natalie börjar bli osäker på vänskapen med Autumn. Och så finns där naturligtvis en kille, Connor, en idiot som alla andra, eller?

Som jag sa innan, Natalie är perfektionist. I början kunde jag sympatisera, för det är jag också, men hon är verkligen extrem. Framför allt har hon inte lärt sig det alla perfektionister bör veta: det är inte en bra idé att ha för många projekt igång samtidigt (framför allt inte när man går i skolan), för man kommer att bryta samman. Nat har inte fattat det. Så småningom blir det alltså lite too much. Hon har väldigt höga tankar om sig själv, och ser ner på dels alla tjejer som dumpade Autumnn när ett rykte spreds om henne, dels alla korkade fotbollskillar som inte tänker på något annat än sex. Samtidigt är hon också osäker på sig själv, för hon är inte direkt personen som hittar nya vänner lätt. Därför håller hon hårt i Autumn, till och med för hårt. Men så har hon också de vuxnas förväntningar på sig. Vem känner inte igen sig här: man blir nyfiken på att göra något galet med sina kompisar, men så ser man framför sig ens föräldrars besvikna miner, och ändrar sig. Precis sådan är Natalie.

Så även om Natalie känns verklig har jag svårt att tycka om henne. Hon är helt enkelt för stel. Lustigt nog tycker jag så mycket mer om Connor. Och då menar jag inte att jag har en crush, för han är inte alls den sortens kille jag skulle falla för. Nej, jag respekterar honom. Först tycker jag likadant om honom som Natalie, men det är naturligtvis för att det bara är hennes tankar om honom jag får höra. Men så fort han får chansen att själv berätta saker ändrar jag helt åsikt.

Connor är inget geni, han har inga enorma ambitioner, men han är inte heller dum, och det som gör honom värd min respekt är att han vet vad han vill, till skillnad från Natalie som trots sina höga mål egentligen inte vet något alls. Connor kommer inte lämna den lilla staden han bor i, men han är okej med det. Han kommer ta över sin familjs julgransfarm, och är nöjd med det. Det är inte dåligt. Vissa kanske tycker att detta är fruktansvärt, att killen ju inte har några ambitioner, men jag tycker det är fel inställning. Alla kan inte bli läkare, ekonomer och advokater. Någon måste hugga julgranar också. Och varför ska inte han göra det, han som faktiskt är nöjd med det? Nej, jag gillar Connor mycket mer än Natalie.

Autumn kan jag inte riktigt placera. Jag förstår mycket väl hur hon tänker, men hon känns väldigt motsägelsefull. Ena stunden tycker jag att hon är blyg och tillbakadragen, men så är hon egentligen snarare en partytjej. What. Men till och med henne gillar jag mer än Natalie.

Mot slutet lugnar sig naturligtvis Natalie, och hon slappnar av lite och blir helt enkelt en bättre person. Alla blir lyckliga, woho! Nej, lite för bra slut, tycker jag. Även om det är uppenbart att inte allt kommer bli bra några år efter slutet, tycker jag det är för bra. Men men, Natalie växer i alla fall upp. Tack och lov.

I grund och botten handlar boken egentligen om huruvida det är sexistiskt när tjejer visar upp sig, eller om det är sexistiskt att man inte kan göra det. Om en tjej självmant vill verka sexig, och beter sig "horigt", är hon objektifierad då, eller har hon kontroll? Det är Natalie och Spencer som är varandras motsatser, och budskapet mot slutet är väl egentligen att ingen av dem har rätt. Det är kanske lite galet att klä sig extremt utmanande (i skolan) för att få killarnas uppmärksamhet, samtidigt som det också är lite galet att förakta alla som tänker på sex under high school. Den gyllene medelvägen är svaret, enligt Vivian.

Allt som allt har jag lite delade känslor för Not That Kind of Girl. På ett sätt gillar jag den, för den visar så tydligt typiska tonårskänslor i skolan, osäkerheten, nyfikenheten, ja allt. Men samtidigt irriterar jag mig på Natalie, och då den är skriven ur hennes perspektiv blir det svårt att riktigt fångas. Men men.

Crossed

För ett tag sedan (läses ungefär två månader sedan) läste jag ut fortsättningen på Ally Condies bok Matched, som jag bloggat om här. Fortsättningen heter Crossed och tar vid där Matched slutade (med andra ord, ni som inte har läst den första och inte vill bli spoilade LÄS INTE DETTA!).

I Crossed åker Cassia till de yttre provinserna i ett desperat försök att finna Ky. När hon äntligen kommer ut till det rätta stället finner hon istället att Ky har flytt in i de hemlighetsfulla canyons. Hon fortsätter då sin kamp om att finna honom och alla ledtrådar han lämnat efter sig till henne. Men ska Cassia lyckas hitta honom och ”The Rebellion” (de som gör uppror mot samhället).

Vi kan börja med att säga direkt att jag inte gillade Crossed. Verkligen inte.  Jag gillar inte hur Ally Condie försöker föra historien framåt, men att ingenting faktiskt händer. Det är frustrerande och fruktansvärt jobbigt. (jag måste ändå erkänna att jag troligtvis kommer läsa den tredje och sista delen av trilogin, för att veta hur den slutar, men det betyder inte att den är bra, bara att jag är nyfiken). Inte nog med att historien knappt går framåt över huvudtaget, utan Ally Condie gör även en total Stephenie Meyer och skriver Crossed ur både Cassia och Kys perspektiv.

(Nu ska vi bara ta en sekund här och börja diskutera det här med att byta perspektiv i böcker. Jag tycker det är helt okej att man gör det. OM MAN GÖR DET FRÅN BÖRJAN! Inte om man kommer på i den andra eller fjärde boken, att ojsan, byta perspektiv är en bra sak att göra i en bok. Var konsekvent och gör det från början i så fall!)

En sak som jag dock måste erkänna att jag gillar med Matched och Crossed är anknytningarna som Ally Condie gör till vår tids historia, noveller, poesi och liknande. Jag tycker det är väldigt bra att hon har tagit med poesi som vi idag anser vara känt och lagt en stämpel över det som förbjudit. Men även jag måste erkänna att i Crossed går det här med hur det förra samhället såg ut och deras poesi lite överstyr. Det blir lite för mycket fokus på poesin och liknande istället för att föra historien framåt.

Avslutningsvis måste jag säga att Crossed verkligen inte var värt att läsa. Inget direkt hände och det skulle inte förvåna mig om man bara läste de första 20 sidorna och de 20 sista och sen skulle man ha ganska bra koll på vad som hände igenom hela boken.

(Efter att ha läst ut Crossed har jag bara en sak att tillägga, som är lite av en SPOILER ALERT, men i alla fall. Efter att ha läst ut den, är vi vid samma punkt som vi var innan Crossed tog vid, Cassia letar fortfarande efter Ky och gör allt för att finna honom. Igen. *facepalm*)