Oj. Ojojoj. Jag var och såg The Hunger Games: Catching Fire på premiären häromdagen (men sen glömde jag posta inlägget…) och jag måste verkligen säga wow. De har verkligen gjort ett bra jobb med den här filmen.
Den första filmen var okej. Kanske till och med bra, men det var svårt för mig att verkligen älska den, eftersom att boken trots allt var så mycket bättre. De lyckades inte riktigt få med allt, och framför allt var det mycket av Katniss tankar och känslor som inte riktigt förmedlades, trots Jennifer Lawrences fantastiska prestation. Men Catching Fire var faktiskt bättre än den första filmen, vilket är intressant då jag tycker att boken Catching Fire är sämre än boken The Hunger Games (därmed inte sagt att den inte är bra, den är bara inte riktigt lika bra som ettan).
En av de viktigaste sakerna tyckte jag var att de höll sig till boken ganska väl (förutom en viss detalj som jag kommer till sen), de tog inte bort särskilt mycket, och framför allt kändes det sammanhängande. Det var aldrig uppenbart att de skulle utelämnat något, vilket det ofta kan bli i filmadaptioner av den här typen av bokserier. De fick med så pass mycket att det blev en vettig film, vilket jag tycker är fantastiskt.
De lyckades också väldigt väl med stämningen, bättre än i den första filmen. Mycket av det tror jag kommer sig av Lawrence skådespeleri, även om man inte kan höra Katniss tankar tyckte jag ändå de förmedlades ganska bra här. Jag kunde verkligen känna hennes förtvivlan och förvirring, och förstå hennes önskan om att bara ha ett lugnt liv där ingen stör henne. Ååh Katniss! (Jag måste nog läsa om böckerna snart...) Stämningen kommer sig också lite av att det blir mer och mer politik och intriger, vilket jag gillar. Och jag gillar att de har tagit sig tid att ta med mycket från innan arenan, så att de inte bara kommer undan med enkel spänning i form av själva spelen.
Skådespelarinsatserna var också superba (för det mesta): Jennifer Lawrence är som vanligt bra, Stanley Tucci som Caesar Flickerman kan man aldrig vara missnöjd med, Jena Malone som Joanna Mason var spot-on, till och med Sam Claflin som Finnick Odair var jag nöjd med. Jag tyckte också om de som spelade Wiress, Beetee och Mags. Och Philip Seymour Hoffman som Plutarch Heavensbee.... Det var verkligen inte som jag tänkt mig honom, men jag tyckte ändå det blev bra. Inte riktigt lika sympatisk som jag minns honom från boken, men det gjorde det nästan bara bättre. I boken var det lite för lätt att se honom som en god karaktär, här blev det mer uppenbart att han har ett mål och kommer göra vad som helst för att nå det. Jag gillar att ingen är riktigt "god", det är inte svart och vitt utan allt är lite gråaktigt.
Men så kommer vi till det som stör mig..... Peeta, lite. Men framför allt Gale. Jag har sedan första filmen haft lite problem med dessa två, Peeta för att Josh Hutcherson ser så... förvirrad ut, lite löjlig, och Gale för att Liam Hemsworth, usch. (Förlåt fandomen där ute, men jag gillar honom inte!) Hutcherson gör ändå ett bättre jobb i den här filmen än i förra, enligt mig, han ser lite mer skärpt ut och jag känner mer att han är Peeta än innan. Problemet är att filmmakarna har valt att spela på romantiken för mycket. Jag kan leva med att de göttar sig i Katniss-Peeta-kyssar, för de gör det för att övertyga invånarna i Panem. Men varför i hela fridens namn har de tagit med Katniss-Gale-kyssar? Det händer väl inte i boken? I alla fall inte så här mycket! Katniss är inte romantiskt intresserad av någon av dem! Hon säger det till och med till Gale i filmen, men inte fan hindrar det filmskaparna från att låta dem kyssas några gånger. Urk! Nej, mindre romantik tack, mer spänning, äventyr och politik!
På det hela taget är jag i alla fall nöjd. Riktigt nöjd till och med, om man bara bortser från romantiktramset. Vill definitivt se den igen, och känner mig sugen på att läsa om böckerna! Vi får se hur nästkommande filmer blir, Mockingjay är ju inte den bästa av böckerna och jag är lite orolig över att de ska dra ut på det... Men vi får se!
