Sökes: dystopians (utan lovey-dovey stuff)

Så jag vill läsa en bra dystopian. En riktigt bra, fantastisk till och med.
Jag har letat och letat bland mängder av goodreads sidor och inte hittat något som verkar särskilt intressant.
Så här är jag, frågandes om hjälp att hitta en riktigt bra, fantastisk dystopian. Som inte är full med massa lovey-dovey stuff. I just can't stand lovey-dovey stuff. Så nu ber jag alla er små söta fina underbara bloggläsare om rekommendationer till fantastiska dystopians utan massa kärlekstrams. Så att jag kan få mitt sug för dystopians tillfredsställt. (A fair warning though. Jag har läst väldigt mycket dystopian, så det kan mycket väl vara så att jag redan läst ditt förslag, men kom med det ändå. :) Vill höra vad du tyckte om den i så fall.)

Ender's Game

Uppföljare kan verkligen förstöra en bok för mig.
Jag behöver inte ens läsa dem. Från det att jag ser att en bok har en uppföljare, sjunker den lite i mina ögon.

Den regeln är självklart inte sann för alla böcker, vissa böcker blir bättre för att de är en del av en serie för att man får mer av dem. På vissa böcker gör det ingen större inverkan.
Men så har man de där böckerna som sjunker i betyg. Som jag gnäller om till Josefin, bara för att det finns en uppföljare!
Ender's Game, av Orson Scott Card är en sådan bok, och Josefin har försökt få mig att läsa den i ett halvår.
Och den var bra, fantastisk till och med, överraskade mig grudligt, och när jag hade ett kapitel kvar, skrev jag till Josefin att det kan vara den bästa boken jag har läst, någonsin.
Sen läste jag sista kapitlet... Sen gick jag in på Goodreads för att betygsätta den och såg att den hette Ender's Game (The Ender Quintet #1)... Sen tyckte jag kanske inte längre att det var den bästa boken jag någonsin läst.

Boken är en sci fi historia som utspelar sig i framtiden, där jordens befolkning har koloniserat och utforskat rymden. På deras resor har de stött på en annan inteligent ras, the buggers (jätteinsekter), och för 50 år sedan hamnade de i krig med varandra, där mänskligheten vann, mot alla odds. När ett nytt krig är på väg att bryta ut, blir Ender Wiggin, 6 år gammal, utvald till att vara det militära geni som är mänsklighetens enda hopp. Han blir skickad upp i rymden, till The Battle School, tillsammans med andra barn, för att genomgå den träning som krävs för att han ska kunna leda mänskligheten till ännu en vinst.

Jag hade svårt att se karaktärerna i de åldrar som de skulle vara, främst för att ingen av dem betedde sig som vanliga 7-åringar, men handlingen fångade mig direkt, det var action, det var spänning, det var en analytisk underbar huvudrollsinnehavare, och jag kunde inte lägga ifrån mig boken, hela tiden suktade jag efter mer.

Sista kapitlet var dock helt överflödigt, om de (eller kanske bara jag) hade stannat vid näst sista kapitlet, hade det varit den bästa boken jag någonsin läst, troligtvis. Det är så svårt att förhålla sig till det. Jag har läst så många böcker, så hur kan man sätta dem på en linje efter varandra från sämst till bäst?
Trots avslutningen, och trots att jag kände mig uppgiven när jag såg hur många böcker som Orson Card har skrivit om Ender (Quintet borde ju betyda 4 böcker, men så har man alla de där halvböckerna man kan klämma in, 0.5, 1.5 och 1.6, 2,9 och så vidare) fick den högsta betyg av mig, och det är en bra bok. En underhållande bok.
Som fristående.
Jag kommer inte läsa vidare.
Och den hade bara klarat sig utan epilogen, som så många andra böcker.
Varför envisas författare med att skriva epiloger!

Death Comes to Pemberly

Jag läser inte deckare. De intresserar mig inte, de har oftast samma grundpremiss allihop, med en överalkoliserad, överviktig poliskommisarie där för att uppklara brottet, som inte har någonting att förlora längre, för han har arbetat bort hela sina liv, och inte gör någonting efter lagboken, men kommer undan med det, och räddar dagen. Och precis som jag skrev med Dystopians, är det svårt att hitta de riktigt bra, bland all skit.
Något som jag läser dock är Jane Austen. Stolthet och Fördom är en av mina favoritböcker någonsin, och när jag såg titeln på den här boken var jag tvungen att plocka upp den. Bara för att se om det var Det Pemberly.
Och det var det ju!
Hade det inte varit PD James som hade skrivit den dock, så hade jag nog ställt tillbaka den igen, men henne har jag ju hört om, hon har ju skrivit massvis med böcker, det här måste ju vara bra!
Så på flyget hem från England, började jag läsa.

Det är 6 år efter att Lizzy och Darcy gift sig, och de bor nu på Darcy's gods, Pemberly, med sina två söner. Med Lizzy's syster Jane och hennes man Bingley precis runt hörnet, och med Lizzy's pappa på besök ofta, är allting så perfekt som det kan bli när man inte ska fortsätta skriva på en historia.
Historien tar sin början kvällen innan den årliga höstbalen i Darcy's mammas ära, och några få vänner är närvarande. Plötsligt störs friden av att en hästdragen vagn kommer körande i full galopp uppför infarten, och ut ur den ramlar Lydia, helt hysterisk, för hon tror att Wickham, hennes man, har blivit mördad på Pemberly's ägor.

Jag tyckte om den, det är en bra fanfiction, jag fastnade redan från första meningen och introduktionen där hon snabbt resummerar Stolthet och Fördom, utan att få det att låta som en upprepning, och jag tycker att PD James har lyckats fånga essencen i Stolthet och Fördom, och gjort boken till sin egen, utan att helt frångå Jane Austen's röst. Hon får mig att se alla de välkända karaktärerna i en ny dager, både de stora men också några mindre, och jag får en djupare förståelse för vissa av dem. Den får mig också att vilja läsa Stolthet och Fördom igen. Det är hyllning till Jane Austen, från PD James, och hon gör det bra. Det märks att författaren har kul när hon leker med Austen's karaktärer. Death Come's to Pemberly är en trevlig läsning, den fick mig inte att vilja läsa fler deckare, för som deckare är den väldigt tunn, och kunde verkligen ha skrivits väldigt mycket bättre, med mer fokus på bra författande, men det är trevlig höstläsning, med en kopp te och regn utanför fönstret.