söndag 29 september 2013

City of Bones (The Mortal Instruments #1)

Lite sent kanske, men här kommer en liten recension av såväl boken som filmen City of Bones av Cassandra Clare, första delen i serien The Mortal Instruments.

Min kära vän Julia har en tendens att lyckas övertala mig till att läsa/se böcker/filmer/serier som jag annars nog inte hade tagit mig an, nämligen den uppsjö av fantasy-YA som numera poppar upp som svampar. Utöver just den här boken har hon fått mig och min pojkvän att börja titta på MTVs serie Teen Wolf, som jag kanske tar mig i kragen och skriver ett inlägg om så småningom. Hursomhelst, Julia övertalade mig till att jag skulle följa med på premiären av City of Bones, och framför allt att jag skulle hinna läsa boken innan dess, vilket jag också gjorde.

City of Bones handlar om Clary, en femtonårig, helt vanlig tjej som bor med sin mamma i New York. Clary börjar se konstiga saker runt om i staden, och när hennes mamma plötsligt försvinner visar det sig att det finns en dold värld, fylld av demoner och underliga varelser. Men det finns också de som försöker skydda omvärlden från demonerna, och några av dem är Jace, Alec och Isabelle. Clary dras med in i deras värld i jakt på sin mamma, samtidigt som hon också börjar känna en viss attraktion till Jace.

Det som är lite "meh" med City of Bones är... främst Clary. Jag har helt enkelt lite svårt att gilla henne. Inte för att hon är svår person som har ett dolt traumatiskt liv bakom sig och därför är lite tvär eller något sånt, utan hon är helt enkelt lite för tam. Eller något. Hon ska vara lite "udda" (tecknar, går på poesiuppläsning med sin kompis (okej, fine, det är inte så frivilligt but still), "inte som andra tjejer"), och udda i all ära med det känns lite krystat, lite överdrivet. Och sen tycker jag inte hon har en så imponerande personlighet i övrigt, den är bara väldigt... ja, tam. Intetsägande.

(Okej. Kan vi ta en liten paus nu och prata om Clarys barndomsvän Simon nu? Han är typ världens gulligaste. De har känt varandra hela livet och han har varit kär i henne större delen av den tiden. Och nämnde jag att han är så söt? Och han spelas av Robert Sheehan i filmen som gör honom SÅ BRA! Okej, färdig nu.)


I övrigt känns boken mest som en standard YA-fantasy, sådana som spottas ut ett par stycken i månaden och som kanske inte är dåliga, men inte heller fantastiska. Kanske börjar jag bli gammal, men allt oftare känns de här böckerna helt enkelt lite fåniga, lite barnsliga, och mest som ett kort äventyr man grottar ner sig i, för att, när man lägger ifrån sig boken, mer eller mindre glömma bort.

Plus för filmen:
  1. De som ska prata brittiska pratar faktiskt brittiska! Yes! Jag var lite orolig att de skulle amerikanisera det för mycket och inte orka fixa brittiska skådespelare, men det ordnade de galant. 
  2. Också plus för Clarys mamma som spelas av Lena Headey, som också spelar Cersei Lannister i Game of Thrones. Total mindfuck att se henne som en trevlig person, men hon passade definitivt i rollen. 
  3. Jag gillade också han som spelade Jace, Jamie Campbell Bower. Jag vet att han är ett hett diskussionsämne på nätet, men jag var ändå rätt nöjd. Han var tillräckligt mycket av en tölp! 
  4. Robert Sheehan som Simon!!!!! (Eventuellt en liten ny kändiscrush, kanske.) Jag måste se Misfits nu.
  5. Magnus Bane AAAAAAH!!!! Episk.
Minus för filmen:
  1. Vad fan hände när de valde skådespelare till Alec??? Kevin Zegers passade inte ALLS.
  2. Jag hade inget emot Jonathan Rhys Meyers som Valentine per se, däremot tyckte jag inte alls om hur de framställde honom. Han ska (enligt mig) verka helt normal och sansad, man ska ju inte fatta att han är psycho. Så som han ser ut finns det ju ingen som skulle låta sig manipuleras av honom.
  3. Inte heller helt nöjd med Hodge. Tyckte han skulle varit mer som en mysig farfar som man verkligen litar på, nu kände jag direkt att något inte stämde.
  4. Som alltid, de ändrade väääldigt mycket, vilket man, som alltid, kan förstå, men ändå inte gilla.
Sammanfattning: City of Bones är en helt ok bok om man är sugen på en snabb, action-fylld ungdomsbok i urban fantasy-miljö, utan att man vill ta sig an något alltför betyngande. Filmen följde boken hyggligt och hade definitivt sina stunder (Robert Sheehan <3), men inte heller den det bästa jag sett. 

söndag 8 september 2013

Waiting for the Barbarians

Recently me and my brother were discussing books, because I had decided to look through his bookshelf in search for something different to read. I know that I will always find things I wouldn’t usually otherwise pick up in my brother’s book shelves, because he reads a lot of non-fiction, which I’m ashamed to admit, I’m not excellent at doing. What I found though and that my brother recommended greatly was Waiting for the Barbarians by J.M Coetzee, a South African author, who won the Nobel Prize in 2003 (a book of fiction in my brother’s bookshelf? (Yes, I was slightly amazed).

Curious and with little expectations I picked it up and started reading. First off, the language which the book is written in is beautiful and yet sometimes really hard to understand (which might just be the top criteria for having won the Nobel Prize in Literature, it seems.) Still I found it hard to not like this book.

The story goes of an unnamed magistrate of a small colonial town that lies on the outskirts of The Empire. This is a small peaceful town on the frontier that has never been disturbed by anything but rumors of the barbarians outside the walls. This peaceful small town is soon disrupted by a declaration from The Empire to send out its special forces, The Third Bureau, due to rumors that the barbarians will attack the town.  The story then goes own and follows this town and the magistrate through the harsher times to come, that will change this whole town.

As mentioned before, it isn’t the easiest of reads, but I still enjoyed it. The language, even though hard to sometimes grasp, is beautiful and thoughtful. The story is paced slowly and sometimes I couldn’t understand what was the point of some specific passages, since they didn’t exactly bring forth the story much.

Also, I know not to apply the goggles of judgment for how things was in the past with my perception of now and put them to the same standard, but I still couldn’t help but get slightly creeped out by the magistrate’s unconventional and frankly quite weird obsession with young women. I know I talk of another time, when things were different, but it still creeped me out.

Conclusion I would say is that if you like classics or like the idea of being a well-read person, then you should totally read this book. Or just because of the fact that it contains beautiful, thoughtful language and because it is probably something along the lines of something you have never read before.