Alla pratar om och älskar sönder Stephen Chboskys The Perks of Being A Wallflower, alla mina vänner har gett den fyror och femmor på Goodreads, och min syster, som lånade ut den till mig, hann ta tillbaka den innan jag hann börja läsa, för hon ville läsa om den igen. För typ femte gången. Höga förväntningar? Mmm.
The Perks of Being A Wallflower är en underlig bok, skriven ur en femtonårig killes perspektiv. Charlie, som han kallar sig själv men inte heter, berättar sin historia i form av brev till en fullkomligt okänd och irrelevant person. Det blir snarare som en dagbok, där Charlie berättar om hur det är att börja high school, om hans favoritböcker, och så småningom börjar han prata om sina nyfunna vänner Patrick och Sam (en tjej), som går sista året men som ändå umgås med honom, och om deras gäng, och om deras eskapader, och om den veckoliga The Rocky Horror Picture Show, som de alla kan utantill och spelar upp med kostymer och allt framför bioduken. Men allt är inte bra hela tiden; Charlie är en person som inte tar för sig, inte deltar, utan mest står bredvid och iakttar. Det leder till att han har många tankar om väldigt mycket, men aldrig agerar ut någonting, vilket ibland kan leda till lite jobbiga situationer. Som när en tjej man egentligen inte tycker om så jättemycket vill gå på en dejt med en. Och efter det vill bli tillsammans. När man egentligen tycker om någon annan.
Charlie är en väldigt underlig person. På framsidan av boken står det, från en recension i USA Today, att den skulle vara i samma stil som The Catcher in the Rye, vilket jag verkligen inte håller med om (för den hatade jag (hur kan man gilla Holden Caulfield????), och den här boken tyckte jag ändå om, hyfsat). Jag blir istället påmind om The Curious Incident with the Dog in the Nighttime. Charlie är knappast autistisk, men han är väldigt.... passiv. Som sagt, han mest observerar vad andra gör, och gör väldigt sällan något på eget initiativ. Ett tydligt exempel är den ovan nämnda dejten, som han är väldigt nervös över. Han vet överhuvudtaget inte vad han ska göra, och frågar därför Sam dagen innan hur han ska bete sig. Hon ger honom konkreta tips på saker han bör säga, och dejten går bra ända tills något händer som Sam inte hade förberett honom på. Då blir han helt oförmögen att själv ta initiativ.
Som den underliga person han är blir hela boken lite speciell, då man bara får följa Charlies tankar. Den var lätt att läsa, tog aldrig emot att sätta/lägga sig ner med, men ändå kände jag inte riktigt att jag gillade den. Större delen av den slank ner utan att jag kände att den påverkade mig. Först efter andra halvan började jag uppskatta den något, det fanns några fina scener (min favorit är en då han och hans syster har en fin stund då de äntligen kommer överens och hjälps åt), men på det hela taget kände jag mest "meh". Inte en dålig bok, men jag har läst bättre, och jag håller inte alls med om att det skulle vara det mest fantastiska jag läst. Vad vet jag, kanske var jag bara på fel humör?
(Jag har fortfarande planer på att se filmen dock, och när jag har sett den kanske jag kommer med ytterligare ett litet inlägg. Jag ska försöka bättra mig, jag lovar! Snart är det lov!)
