The Secret History av Donna Tartt har länge stått på min att läsa-lista, efter att min mamma sagt att jag måste läsa den. I bokhyllan har den också fått stå ett tag, men tillslut tog jag fram den och började läsa.Boken börjar abrupt med att man får bevittna ett mord. Ett gäng ungdomar från Hampden College knuffar ut en av sina vänner över en klippkant, och man tänker "What just happened?". Därefter slängs vi tillbaka ett år eller så i tiden, till hur allt började, hur California-killen Richard Papen hamnade på ett college i östra USA, och hur han kom i kontakt med den udda men spännande gruppen av classics-studenter, ett fåtal utvalda av den underliga läraren i ämnena. Richard blir en del av deras cirkel, men under hela sin första termin känner han att det är något han missar. Och snart går det upp för honom att allt kanske inte är så stabilt som det verkar.
Egentligen skriver Donna Tartt ganska långsamt, för boken är utdragen på hela 600 sidor, men upplägget och stilen är sådan att man inte kan hjälpa att dras in i berättelsen och får svårt att läsa något annat. Man kastas ju in i berättelsen väldigt plötsligt, och visst kan det kännas lite frustrerande att man sedan måste uthärda en tämligen seg del där Richard berättar om sitt liv, men även om det är något drygt är det förvånansvärt intressant, och framför allt vet man att något kommer att hända, och är väldigt motiverad till att fortsätta läsa. Det är i början väldigt svårt att förstå hur gruppen kan ta livet av sin vän, och detta driver hela tiden en till att plocka upp boken.
En rolig sak med boken är att våra karaktärer läser classics, det vill säga gammalgrekiska, latin och liknande. Man får hela tiden hänvisningar till gamla verk från antiken, och någon gång i början har deras lärare en lång utläggning om något som jag inte ens kommer ihåg, men som ändå var otroligt fascinerande. Av det lilla smakprovet kan man förstå att studenternas värld nästan förvandlas till ett klassiskt verk, och mycket riktigt är det bästa sättet att beskriva denna berättelse som en tragedi från antika Grekland eller möjligen Shakespears tid. Alla ingredienserna finns med, missförstånd, avundsjuka, galenskap och död. Inte riktigt lika illa som Hamlet, där ungefär alla större karaktärer utom en dör, men det är ändå åt det hållet.
Ytterligare en sak jag gillade, var språket. De må vara amerikaner, men de pratade som britter, på ett underbart, välutvecklat och nästan snofsigt sätt. Jag vet inte om det kan kallas trovärdigt, men det var ganska fantastiskt att läsa.
Det är lite svårt att sätta fingret på vad den här boken är egentligen. En tragedi, ja, men också ett mordmysterium, och en berättelse om att höra till en grupp, och att växa upp, till viss del. Jag vet inte heller helt vad jag tycker om den, men det är onekligen intressant, och lämnade ett väldigt stort tomrum efter sig. Hur stor boknörd jag än är har jag ändå svårt att ta upp en bok och börja läsa den ibland, även om jag gillar den, men det hände inte riktigt med den här, trots sitt låga tempo. Så det slutgiltiga omdömet får nog ändå bli att den var rätt bra, att den lämnade ett märke efter sig, och definitivt att man bör läsa den av den enkla anledningen att den är fascinerande.
