My brief history of Doctor Who

För ett par månader sedan övertalade Josefin mig att börja se på BBCs tv-serie Doctor Who, det var ingen svår match för henne, vi brukar ju trots allt gilla ungefär samma saker. För er som har sett så mycket som finns att se säger jag en sak: AVSLÖJA INGENTING! Jag är, dessvärre, bara på andra säsongen, inte ens halvvägs igenom! (Nu pratar jag alltså om den nya Doctor Who, inte den gamla från åttiotalet, eller när den nu gick...)

Min första reaktion, när jag såg första avsnittet, var ungefär "Vad i helvete är det här för konstigt skit?" Verkligen, what the...? En skum blond tjej springer runt i ett varuhus, jagad av skyltdockor? Nothing makes sense! Sen dyker Christopher Eccleston helt plötsligt upp, och "I'm the Doctor"-ar sig! Efter ett avsnitt var jag högst tveksam. Men, som så mycket annat, växer det sig fast, likt en parasit som äntligen fått sina käftar in i en, och sakta suger ut livsenergin... Okej, kanske inte, för det här var ju positivt? En parasit som... ger en glädje, energi och allmänt YEAH! Genom hela första säsongen var jag klistrad! Jag satt på min stol, invirad i mitt duntäcke och darrade av skräck i "The Empty Child"! Jag grät i slutet av "The Parting of the Ways", även om jag visste att det inte var slutet! Jag, som verkligen inte alls tyckte om Rose i början, och än mindre Eccleston som the Doctor, men snart var de de ända jag kunde tänka mig!

Så när jag började se på andra säsongen var jag lite kluven. Jag hade sett David Tennant innan, på grund av skolrelaterade anledningar hade jag tvingat mig se en fyratimmarsversion av Hamlet, med Tennant i huvudrollen. Jag hade utvecklat en slags hatkärlek för honom under denna tid, men när jag nådde första avsnittet var jag övertygad om att han skulle bli en utmärkt Doctor. Samtidigt var jag inte säker på att allt skulle klaffa.

Och jag hade rätt. Han passar perfekt i denna excentriska roll! Men... det är något som fattas. Inte honom, nej nej... Men i själva serien. Nu har jag bara kommit några få avsnitt in i andra säsongen, men jag tycker inte den har samma charm som första. Det känns för lösryckt, inget sammanhang, och inte alls samma spänning som innan. Jag hoppas det blir bättre? För det är bara så långt jag kommit...

Så avslutar jag med ett citat från dagens (för min del) andra avsnitt (som inte alls har med saken att göra, I just happen to like it!)! Sagt av the Doctor:

"I just snogged Madame de Pompadour!"